Herr talman! Nu står vi i dag än en gång i denna kammare och debatterar bristen på jämställdhet i bolagsstyrelser, som också Hannah Bergstedt nyss tog upp här. Jag kommer i denna debatt att koncentrera mig på detta.
I mer än tio år har det debatterats hur vi ska få en mer jämn könsbalans i bolag och styrelser. Det gäller både de kommunala, de politiskt styrda, styrelserna och i näringslivet.
Den tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg satte upp mål och ett hot om lagstiftning. Då började det hända saker i näringslivet. Men när det trycket försvann stannade utvecklingen av.
Under dessa tio år har det sakta gått upp för de borgerliga regeringspartierna att det är ett problem att män totalt dominerar styrelser runt om i landet. I valrörelsen både 2006 och 2010 hördes röster för åtgärder. Bland annat Folkpartiet lanserade förslag om att man skulle lagstifta om kvotering i kommunala bolag, det vill säga där ägarna är politiker. Nu finns chansen för er att rösta om det här i kammaren när vi i nästa vecka ska ta ställning till det som vi debatterar här i dag. Men då sviker ni.
Den motion som Miljöpartiet väckte i höstas om könskvotering delade vi upp i två att-satser, en om kommunala och statliga bolag och en om börsbolag, för att ni åtminstone skulle kunna ansluta er till en av att-satserna om ni inte klarar av att gå hela vägen. Att bara var femte styrelseledamot i kommunala bolag är kvinna visar tydligt att mer behöver göras.
Jag har låtit riksdagens utredningstjänst, RUT, göra en kartläggning av hur det ser ut med representationen efter valet 2010 och jämfört med den studie som RUT gjorde 2009. Det har blivit endast en marginell ökning av andelen kvinnor mellan 2009 och 2011 trots allt snack - från 22 till 26 procent. Det är resultatet. Denna andel är endast marginellt större än kvinnorepresentationen i börsbolagsstyrelserna.
Man kan i dessa studier också se att 25 procent av de kommunala bolagen klarar av att ha en jämn fördelning enligt det så kallade 40-60-måttet, alltså att minst 40 procent av vartdera könet ska vara representerat i bolagen. 75 procent av bolagen har alltså en skev könsbalans.
Det finns också en tydlig hierarkisk marginalisering. På toppen ser det betydligt sämre ut. Endast 15 procent av ordförandena är kvinnor. 85 procent av dem som leder våra gemensamt ägda kommunala bolags styrelser är alltså män.
I RUT-undersökningen har man också tittat på hur det ser ut i olika partier. Den hierarkiska marginaliseringen är särskilt tydlig i Socialdemokraterna som har störst kvinnoandel med sina 44 procent kvinnliga ledamöter men endast 18 procent bland ordförandena. Hos oss i Miljöpartiet är det 33 procent kvinnliga ledamöter - den näst största andelen - och 42 procent av våra ordförande är kvinnor. Men det är ett ganska litet antal, och det är därför svårt att dra några säkra slutsatser.
Man kan ändå se att de två stora partierna sätter den låga ribban, och det påverkar genomsnittet i denna studie. Noterbart är också att andelen kvinnor är större i de 30 större städerna samt i Stockholm, Göteborg och Malmö med 30 respektive 38 procent.
I landstingsägda bolag är det en betydligt större andel kvinnor, men det kanske också beror på att det finns många fler kvinnor bland de förtroendevalda i olika landstingsfullmäktige. Där är 44 procent bland styrelseledamöterna kvinnor.
Forskning har visat att andelen kvinnor är större när så kallade hårda frågor hanteras i nämndform jämfört med bolagsform. Det är också någonting att fundera på för oss här i kammaren.
Dessutom visar forskningen att organisationsstrukturer varken är genusneutrala i uppbyggnad, teori eller praktik. Organisationer liksom deras medlemmar återspeglar alltså de kulturellt och socialt betingade konstruktionerna i samhället där män tillskrivs vissa egenskaper och kvinnor andra.
Några forskare som skrivit om detta är Acker 1990 samt Eriksson-Zetterquist, Kalling och Sthyre 2008.
Den universella synen på den könsneutrala medlemmen är en fiktiv gestaltning som omedvetet består av bilden av en mans kropp och en mans förhållningssätt. Att mannen är utgångspunkten i organisationer, till exempel i bolagsstyrelser, marginaliserar därför kvinnor i större utsträckning än män från inflytelserika poster liksom från organisationer över lag.
Vi kan inte vänta på att strukturer och normer ändras. Precis som Hannah Bergstedt från Socialdemokraterna nyss sagt här kommer det att ta flera år, kanske till och med hundratals år, innan detta ändras.
Inte heller räcker det med utbildning. Förresten har Centerpartiet det väldigt konstiga synsättet att det är kvinnorna som ska utbildas. Är det inte snarare valberedningarna som behöver utbildning?
Kvotering är ett medel som fungerar. Våga pröva den som ett medel!
För att nå framgång i jämställdhetsarbetet behöver man förstå och bli medveten om det socialt och kulturellt skapade könet.
Miljöpartiet de gröna är ett feministiskt parti. Jämställdhetsfrågorna var centrala när vårt parti bildades. Vi introducerade det jämställda språkrörssystemet, och vi könsvarvade våra listor och kvoterade till de interna uppdragen. Att i praktiken erkänna kvinnors lika rätt till inflytande var banbrytande på sin tid.
Det behövs politiska verktyg för att motverka könsmaktsordningen. Den är roten till hur kvinnor som grupp är underordnade män som grupp i fråga om inflytande och resurser men också till att kvinnor och män fastnar i traditionella könsroller som är inskränkande för individers frihet.
För Miljöpartiet är jämställdhet sedan länge en frihetsfråga. En aktiv politik för jämställdhet ökar livsvalen för människor.
Att, som regeringspartierna och Sverigedemokraterna gör, kämpa för att bevara traditionella könsroller till exempel beträffande vårdnadsbidraget är tvärtom att kämpa för att valfriheten inte ska gälla fullt ut för såväl kvinnor som män.
Angående börsbolag kontra statligt ägda bolag sade Nyamko Sabuni förra året i en Newsmillartikel: "Nu måste vi politiker sopa rent framför egen dörr." Vidare: "Siffrorna 24 procent kvinnor bland styrelseledamöter i börsnoterade företag jämfört med 46 procent i statligt ägda företag talar väl redan sitt tydliga språk?"
Miljöpartiet håller med ministern om att politiker borde ta ansvar för de bolag som de själva driver. Därför har vi motionerat om och föreslagit just det. Ändå föreslår ni som representerar regeringspartierna avslag i det här betänkandet. Alltså var förslaget förra året kanske inte så seriöst menat.
Moderaternas Per Schlingmann talade i valrörelsen om att Moderaterna skulle kunna tänka sig kvotering. Var det bara tomma ord?
Hälften av alla svenska kvinnor, 50 procent, tycker att Sverige borde kunna införa kvotering till bolagsstyrelser. Nästan lika många kvinnliga styrelseledamöter, 44 procent, är av samma uppfattning. Det visar två undersökningar från Pricewaterhouse Coopers.
Representation är en fråga om makt. Det är dags att inse att näringslivet inte på egen hand kommer att bryta ojämställdheten i näringslivstoppen - ej heller kommunala bolag.
Kvotering i sig är inget mål, men den är ett medel som fungerar.
Norges lag om kvotering har inneburit en klart bättre utveckling än utvecklingen i Sverige. I Norge har andelen kvinnor i styrelser ökat från 7 procent år 2003 till 40 procent i dag. Det finns inget hinder för att det skulle kunna ske även i Sverige.
Våren 2006 var ett lagförslag på väg fram till riksdagen, men det hann inte läggas fram före valet. Sedan har förslaget legat i byrålådan. Det förekommer en del mytbildning. I denna kammare har jag hört det nämnas att kvinnorna i Norge har för många uppdrag och att det är därför man lyckas få upp andelen kvinnor. Detta stämmer inte.
Faktum är att de män i Norge som är så kallade styrelseproffs är många fler än de kvinnor som har flera uppdrag.
Jämställdhetsfrågan är en demokratifråga. Att kvinnor generellt har sämre ekonomisk makt och är sämre representerade bland chefer, i bolagsstyrelser och i ledningsgrupper är inte enbart en fråga för en handfull människor som äger företag. Sverige borde gå i Norges fotspår och lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna.
Jag yrkar bifall till reservation 1.