Herr talman! I en interpellation om Sveriges linje i Världsbanken ställer Lotta Nilsson Hedström en rad frågor med anknytning till några rapporter där delar av det civila samhället varit med och tagit fram rekommendationer för hur bland annat Världsbanken ska agera.
Världsbanken har under de senaste åren engagerat sig aktivt i dialog med det så kallade civila samhället, representerat genom olika organisationer från hela världen. Sverige har välkomnat och stött bankens ledning i detta, framför allt i länder där det funnits brister i hur demokratin fungerat. I denna dialog har också förekommit en avsevärd kritik gentemot Världsbanken, ibland rättmätig, ibland inte. Världsbanken har tagit till sig mycket av den kritik som riktats mot banken för att alltför ensidigt ha fokuserat på ekonomiska strukturreformer i fattiga länder, utan att analysera de sociala effekterna av dessa. I dialogen med det civila samhället har banken emellertid också i en rad avseenden tagit avstånd från den analys som görs och de policyrekommendationer som lämnas i de rapporter som nämns i interpellationen.
Världsbanken av i dag är en global institution som självfallet kan förbättras, men som i huvudsak fungerar effektivt och som utgör en viktig del av det globala multilaterala samarbetet. För att stimulera en aktiv debatt om Bretton Woods-institutionerna har Sverige bidragit finansiellt till olika projekt om bankens och fondens verksamhet, också sådana projekt där vi själva inte haft något inflytande på vare sig formerna för projektet eller rapporternas innehåll.
Vi är angelägna om att ta del av olika synpunkter på bankens och fondens arbete, men detta betyder självklart inte att vi håller med om all kritik.
I interpellationen nämns tre studier:
Structural Adjustment Participatory Review
Initiative
(SAPRI),
World Commission on Dams
(WCD) och
Extractive Industries Review
(EIR). Sverige har i de styrelsediskussioner som hållits om dessa rapporter uppmanat banken att ta intryck av rapporterna och till styrelsen utförligt redovisa vilka av slutsatserna ledningen anser sig vilja och kunna ta fasta på. Denna linje har vi drivit tillsammans med övriga nordiska länder och de baltiska länderna.
Vad gäller vår egen bedömning av de enskilda rapporterna kan jag först konstatera att SAPRI-rapporten lägger i det närmaste allt ansvar på IMF och Världsbanken för de misstag som begåtts i u-länder - en analys som brister rejält i trovärdighet. Världsbanken har också under den nuvarande chefens, James Wolfensohn, ledning genomgått stora förändringar och arbetar i dag aktivt med frågor rörande bland annat social utveckling. En del resonemang i rapporten är mot denna bakgrund direkt uppseendeväckande och långt ifrån invändningsfria. Således förespråkar man indirekt hög inflation och protektionism som lösningen på u-ländernas ekonomiska problem, i stället för exportorienterade strategier, ökad integration i världsekonomin och stabil makroekonomi.
Rapporten om fossila bränslen (EIR) är generellt kritisk till att över huvud taget använda sig av kolkraft och olja i utvecklingsländerna. I EIR-rapporten rekommenderas Världsbanken att helt sluta finansiera projekt eller program i olje- och kolsektorerna. Detta kan ifrågasättas inte bara ur ett utvecklingsekonomiskt perspektiv utan också ur ett rättviseperspektiv. De fattiga länderna har, i Världsbankens styrelse, kraftigt protesterat mot dessa rekommendationer som upplevs som starkt begränsande för deras utvecklingsmöjligheter. Samtidigt vill jag understryka att vi har drivit att Världsbanken ska öka finansieringen av alternativa energikällor och aktivt diskutera rekommendationerna från
Extractive Industries Review
i styrelsen. Vårt stöd ligger också i linje med de rekommendationer som gavs vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg för knappt två år sedan.
Rapporten om vattenförsörjning och dammbyggen (WCD) lyfter i sin kritik fram problem med processerna för hur stora dammprojekt beslutas och ifrågasätter delvis de positiva effekter som dammar har medfört. En del av de rekommendationer som lämnas i WCD-rapporten har tagits i beaktande, inte minst genom att de juridiska systemen i många utvecklingsländer förändrats till det bättre. Analysen som WCD-rapporten gör är emellertid inte helt oproblematisk; rapporten undviker att diskutera dammars roll i strävandena att främja ekonomisk tillväxt, bekämpa fattigdom och vattenbrist. Rapporten diskuterar inte heller några realistiska alternativ till dammar. Sverige har, trots att det finns vissa analytiska brister i rapporten, drivit ståndpunkten att denna rapport är en god utgångspunkt för att diskutera frågan om el- och vattenförsörjning och dammbyggen. Sverige var även pådrivande för att Världsbanken skulle lägga fram sina ståndpunkter till WCD-rapporten i institutionens vattenresursstrategi som antogs 2003.
En annan god utgångspunkt för en sådan diskussion är rapporten från World Panel on Financing Water Infrastructure. I interpellationen ställs också frågan om jag gör en koppling mellan den senare rapporten och det pågående WTO/GATS-arbetet. Någon direkt koppling mellan dessa två processer ser jag inte. Vad gäller sakfrågan om den infrastruktur som behövs för vattenförsörjningen har World Panel on Financing Water Infrastructure kritiserats för att alltför ensidigt förespråka privatisering av vattenförsörjningen. Förhandlingarna i WTO/GATS gäller bland annat driften av den infrastruktur som är nödvändig för att distribuera vatten och kunskapen om hur vatten renas och distribueras. EU driver i denna förhandling att utländska tjänsteleverantörer ska få konkurrera på lika villkor i länder som redan i dag har privatiserat vissa vattentjänster. Samtidigt görs klart att dessa krav inte syftar till en privatisering eller nedmontering av offentliga tjänster och att det är viktigt att tjänstemarknader, inte minst i u-länder, är adekvat reglerade nationellt.
De fattiga länderna behöver ekonomisk utveckling för att kunna bekämpa fattigdom. Som ett led i detta behöver dessa länder vår hjälp att på ett så miljövänligt och hållbart sätt som möjligt kunna utnyttja sina naturtillgångar. En annan fråga rör tillgång till grundläggande samhällsservice som el och vatten. Vi kan inte bortse från vattenkraftens betydelse när det handlar om att leverera vatten och el till fattiga människor och dessa länders industrier. Banken, med sina väl utvecklade policyer på miljöområdet, vad gäller till exempel miljökonsekvensanalyser, är en viktig garant för att detta sker på ett så miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt som möjligt.
Lotta Nilsson Hedström ställer också frågan hur jag avser att kommunicera med riksdagen inför ställningstaganden i dessa frågor när de aktualiseras. Regeringen har tagit en rad initiativ för att förbättra informationsutbytet med riksdagen. Som ett första steg organiserade vi i januari en konferens där riksdagens ledamöter kunde lyssna till representanter för IMF och Världsbanken samt diskutera svensk politik i dessa institutioner med ansvariga statsråd. Vidare har jag tillsammans med biståndsministern inför finans- och utrikesutskotten redovisat regeringens ståndpunkter i aktuella frågor inför Världsbankens och IMF:s vårmöten. Sådana redovisningar avser vi att göra regelbundet inför viktigare möten i Valutafonden och Världsbanken. Slutligen vill jag nämna att vi regelbundet offentliggör tal och årsrapporter med nordisk-baltiska ståndpunkter, samt att vi kommer att leverera en årlig skrivelse till riksdagen, där svenska ståndpunkter och prioriteringar redovisas. Sammantaget är detta uttryck för regeringens höjda ambitioner vad gäller att stärka dialogen med riksdagen i dessa frågor.