Herr talman! Det finns ett talesätt som säger att "aldrig ljugs det så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt". Rätt eller fel - det antyder hur sägenomspunnen och känsloladdad jakten är. Inte desto mindre vet alla vi som jagar att det finns lika många uppfattningar om jakt och vilt som det finns jägare.
För bara 50 år sedan såg viltfaunan i stora delar av vårt land helt annorlunda ut jämfört med i dag. Älg var en sällsynthet fram till älgexplosionen på 70-talet. Rådjur hörde bara södra Sverige till. Hjort - såväl kron- som dovhjort - fanns knappt utanför hägn.
I dag är bilden en helt annan. Klövviltets utbredning har varit närmast exempellös sett mot senaste århundraden. Vildsvinsstammen har vuxit sig stark igen och nya arter, som till exempel mufflonfår, blir allt vanligare.
Denna exceptionella tillväxt och utbredning av viltstammarna med nya arter har kunnat äga rum i stort sett utan myndighetsingripanden, och utan att motsvarande ökning av rovdjursstammen har skett. Att här föreligger ett orsakssamband torde vara uppenbart, vilket naturligtvis inte utesluter att miljö, klimat och biotoper också har haft sin betydelse.
Sambanden är som vi vet oerhört komplicerade och sammanvävda. De är därför också utomordentligt känsliga för mänskliga ingrepp. Sådana ingrepp kan därför lätt få ödesdigra konsekvenser om man inte noga följer upp dem. För det finns det sällan tillräckliga resurser. Därför är det föga förvånande att såväl beslut som uppföljning oftast blir mest ändamålsenligt genomförda om de sker nära dem som direkt berörs av jakt- och viltproblem.
Ett utomordentligt bevis härför är den delegering av beslut rörande älgjakt från statlig myndighet till jägare som numera gäller. Därmed har en tidigare närmast osannolik byråkrati försvunnit samtidigt som älgstammen hålls på önskvärd nivå.
Denna principiella inställning till delegering återspeglar också den av EU så omhuldade subsidiaritetsprincipen. Därför framstår det som beklagligt att - framför allt när det gäller beslut rörande rovdjuren - principen i dag oftast är den omvända. Som motivering hänvisar man till att rovdjurspolitiken ska vara sammanhållen. Men eftersom just rovdjur vägrar fördela sig jämt över landet och inte heller respekterar nationsgränser blir talet om sammanhållen politik en chimär för framför allt de människor som bor i gränstrakterna. Regionala beslut av respektive länsstyrelser skulle av berörd befolkning upplevas långt rationellare.
Bestämmelsen att jaktgäst som deltar i lodjursjakt måste vara folkbokförd i det län där jaktmarken är belägen framstår som en obegriplig skrivbordsprodukt. När länsgräns och jaktmark inte sammanfaller, måste då jakten avbrytas när man passerar länsgränsen? Eller måste förälders och barns mångåriga jakt upphöra om någon av dem flyttar till ett annat län? Jag skulle vilja säga att denna typ av nonsensbestämmelser skapar irritation mot myndigheter helt i onödan. Genom att i stället visa uppskattning av de ideella krafter som utan ersättning utför arbete till jaktens fromma skulle myndigheternas relation till berörd allmänhet kunna förbättras.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.