Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till reservation 1.
Vi moderater ser det som en självklarhet att stadsplanering ska ske på ett hållbart sätt, både ur ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt perspektiv. Historiskt sett har stadsutvecklingen följt de paradigm som har styrt ekonomisk politik. Under efterkrigstiden tog dock utvecklingen en annan riktning: Städerna delades upp i renodlade funktioner utifrån en fysisk planekonomi där centralbyråkrater dirigerade innehållet.
Med inspiration från USA utvecklades en förortsmodell med bostäder, arbetsplatser och centrum som var åtskilda från varandra. Hyresregleringens införande 1942 i kombination med en akut bostadsbrist ledde till genomförandet av miljonprogrammet, vilket gav ytterligare förorter och i förlängningen ledde fram till den segregation vi ser i dag.
En politik för hållbar stadsutveckling måste därför utgå från såväl miljöaspekter som sociala aspekter. Det handlar om hur vi kan förtäta och bygga nya stadsdelar med blandade upplåtelseformer, tillräcklig samhällsservice och trivsamma offentliga rum - allt i syfte att minska segregation och otrygghet.
Jag är den förste att skriva under på vikten av att städer tar till vara och integrerar stadsgrönska i stadsplaneringen. Men detta kan rimligen inte vara ytterligare ett regelkrav från staten utan måste bygga på ett frivilligt åtagande hos kommunerna. Det är kommunerna som själva bäst känner till hur de kan och bör använda sina markresurser på bästa och mest effektiva sätt.
Rent fysiskt är stadens struktur grundläggande för dess hållbarhet. Enligt forskningen innebär detta inte minst en tät stad där avstånden är korta. Närhet innebär täthet även i bemärkelsen att man ska hushålla med begränsade markarealer. Men det innebär samtidigt att det måste finnas en långsiktig strategi för vilka grönområden som ska sparas och för vilka platser som exempelvis en ny stadspark ska anläggas på.
Herr talman! Regeringen har gett Boverket i uppdrag att komma med förslag på en utvecklad metod för stadsgrönska och ekosystemtjänster i urbana miljöer. Vi förutsätter dock att en sådan metod i allt väsentligt inte inskränker det kommunala självstyret, liksom att det inte försvårar eller fördyrar kommunernas möjligheter till stadsutveckling.
Regeringen nämner hållbara transporter. Det tycker jag är bra, inte bara för att jag själv saknar körkort och är helt beroende av kollektivtrafik. Men tyvärr väljer regeringen att politisera frågan, och det tycker jag är dåligt. Kollektivtrafik är det enda som nämns i det övergripande målet - bilen nämns inte alls. Regeringen lyfter även fram samt sitt, som jag vill kalla det, ansvarslösa förslag till miljözoner som något slags generallösning, trots att de i praktiken innebär ett förbud mot dieselbilar, vilket, som Carl-Oskar Bohlin var inne på, kommer att drabba 1,3 miljoner bilägare: En av deras största investeringar blir helt värdelös.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Strategi för Levande städer - Politik för en hållbar stadsutveckling
Herr talman! Det är lätt att få uppfattningen att regeringens politik för hållbara städer enbart utgår från ett Stockholmsperspektiv, där kollektivtrafik i större utsträckning än i mindre städer, som mitt eget Gränna, möjliggör för människor att ställa bilen. Utanför Stockholms innerstad är bilen många gånger en förutsättning för att man ska få vardagen att gå ihop. Därför är det anmärkningsvärt att regeringen så tydligt missar att föreslå åtgärder som kan underlätta för en omställning för att göra bilen till ett mer hållbart transportslag.
I skrivelsen nämner regeringen propositionen Politik för gestaltad livsmiljö . Där föreslås att "arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön." Detta är tyvärr problematiskt, som vi har kunnat konstatera tidigare i behandlingen av just den propositionen.
Som mål inom samhällsbyggnadsområdet är det alltför komplext och öppet för tolkningar. Det riskerar att ytterligare försvåra en redan i dag dåligt fungerande plan- och byggprocess. Det den svenska byggsektorn inte behöver är fler politiska mål och inriktningar att ta hänsyn till, oaktat hur vällovliga dessa är.
Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att regeringens politik för hållbara städer och för ett snabbare och effektivare bostadsbyggande inte är mycket mer än ett luftslott. Ambitionen må vara lovvärd, men de olika delmålen kommer att leda till svårigheter hos kommunerna när det gäller hur dessa ska tolkas och om något ska prioriteras före något annat.
Tyvärr har det varit fyra förlorade år med den här regeringen. Jag vet inte hur många gånger vi har stått här i kammaren och debatterat bostadspolitiska förslag som snarare leder till mer statlig inblandning och fler pålagor än till fler bostäder och bättre stadsstrukturer.
Den skrivelse som vi nu debatterar, Strategi för Levande städer - Politik för en hållbar stadsutveckling , är tyvärr bara ytterligare ett exempel på detta. Vi ser dock fram emot, herr talman, att ta del av resultatet av de pågående utredningar som regeringen hänvisar till i sin skrivelse. Vår förhoppning är att delar av dessa trots allt kan leda till en blocköverskridande överenskommelse för en långsiktigt hållbar utveckling av landets städer, dessutom, som jag hoppas, under ledning av en moderatledd alliansregering.
(Applåder)