Herr talman! Tack så mycket för att vi får den här debatten! Jag tror att ungdomsarbetslösheten kommer att bli en av valets viktigaste frågor.
Jag läste i Aftonbladet i morse om Lina, som säger så här: Jag har sökt över tusen jobb - men aldrig varit på en intervju. Jag är beredd att ta vad som helst. Jag sitter inte här och är kräsen precis. Jag vet att jag kan arbeta - bara jag får chansen att visa det.
Detta säger Lina, 24 år och arbetslös. Det som presenteras i Aftonbladet i dag är chockerande och skrämmande. Det är inga nyheter, men det är förfärligt.
Det allra viktigaste vi kan ge våra barn är trygghet och framtidstro. Och det finns många unga i vårt land som behöver en dröm att tro på. Mer än 140 000 ungdomar går helt utan jobb. Vi håller på att förlora en hel ungdomsgeneration till permanent arbetslöshet. Det är ungefär som om alla i hela Linköping - Sveriges femte största stad - skulle vara arbetslösa.
Just nu sitter gymnasieungdomar över hela landet och pluggar inför de sista proven före examen. Om någon månad kommer de att gå ut och sjunga att "den ljusnande framtid är vår". För många unga är det också precis så det känns - som om en värld av möjligheter ligger framför dem. Många av dem kommer också att ta den här energin och investera i en högskoleutbildning, i förhoppningen att utbildningen kommer att löna sig och leda till ett bra jobb.
Samtidigt vet vi att det är någonting helt annat som väntar väldigt många unga. På bara några år har vi sett hur ungdomsarbetslösheten formligen rakat i höjden. Numera är den uppe på samma extrema nivåer som under den värsta krisen på 1990-talet, då vi hade lågkonjunktur och inte högkonjunktur som nu. Enligt Aftonbladets siffror ökade antalet arbetslösa 16-29-åringar med 16 100 förra året. Nästan 110 000 unga är arbetslösa. 5 000 unga är långtidssjukskrivna. Och, mina vänner, 23 500 unga är förtidspensionärer!
Samtidigt har regeringens egen utredare konstaterat att ungas psykiska ohälsa har ökat markant sedan mitten av 1990-talet. Om vi jämför Sverige med andra länder i ungefär samma situation är vi sämst på att ge unga jobb - och regeringen är passiv.
Vad är det för samhälle, vad är det för arbetsmarknad, som inte låter unga människor få in ens en fot i arbetslivet?
Jag är mamma och politiker på samma gång. För mig finns faktiskt ingen viktigare uppgift än att ge unga framtidstro. Varje ung människa har rätt att känna sig behövd. Varje ung människa har rätt att få tjäna egna pengar, flytta hemifrån och bli vuxen. Var och en av er unga har rätt att känna att vuxenvärlden bryr sig.
Vi har föreslagit ett ungdomsavtal som skulle göra det lättare för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är ett frivilligt avtal, mina vänner, för både arbetsgivare och ungdomar. Huvudproblemet är ju att många arbetsgivare och företagare tvekar att anställa. Man är osäker på om anställningen lönar sig och fungerar om tiderna försämras. Man är osäker på om man ska hitta rätt person, och därför låter man hellre bli. Det är just för att sänka tröskeln till arbetsmarknaden som vi har föreslagit ett ungdomsavtal.
Vi vill ge alla som är unga, upp till 26 år, rätten att kunna ta ett jobb i upp till två år med något sämre anställningstrygghet. Efter ett års arbete har man kvalificerat sig till både a-kassa och sjukförsäkring och är med i den sociala tryggheten. Efter två år på samma jobb blir anställningen automatiskt ett fast jobb.
Vi vill ge var och en av er möjligheten att ta ett jobb och få en chans att visa vad ni kan. Jag vet nämligen att ni bär på idéer och energi som vi borde kunna ta till vara. Jag vet också att det finns gott om arbetsgivare som skulle vilja anställa er, bara risken inte var så stor.
Jag säger inte att ungdomsavtal är lösningen med stort L. Men det är en väg, av flera, som är värd att pröva. I Frankrike har den här modellen skapat 60 000 nya jobb på bara sex månader. Om vi hade samma modell i Sverige skulle det, omräknat till våra siffror, ge ungefär 8 000 nya jobb åt unga.
Trots allt vad ni säger är det nio av tio företagare i Sverige som säger att de skulle bli mer villiga att anställa om de hade ungdomsavtal. Det visar en färsk undersökning bland 1 750 företagare, både stora och små.
Vi i Centerpartiet är beredda att prova alla kloka tankar för att skapa jobb åt unga. Men detta fnyser Socialdemokraterna åt. Vi vill rasera arbetsrätten, säger man. Vi vill skapa otrygghet. Den största otryggheten, mina vänner, är att stå helt utanför. Det är det som är otryggt. Hans Karlsson pratar hela tiden om oss som har jobb. Det är inte vi som är problemet. Det är alla de som står utanför som är problemet. Låt oss diskutera det i stället för oss som redan har jobb.
Vore det inte rimligt att man i stället för att instinktivt säga nej frågade sig vad en ung arbetslös människa önskar sig allra mest - en arbetsrätt som stänger ute eller en arbetsrätt som öppnar upp?
Vi vill se en bättre gymnasieskola. Vi vill ge studenter möjligheter att praktisera i företag. Vi vill ha fler företagare. Vi vill ha nystartsjobb för unga. Det är flera olika åtgärder, tillsammans med ungdomsavtal, som gör att vi får en bättre arbetsmarknad för ungdomar.
Min fråga till er är: Var finns åtgärderna för att nå de mål som regeringen nu har satt upp om en halverad ungdomsarbetslöshet? Ungdomarna står utanför och väntar på besked från statsrådet.
(Applåder)