Fru talman! Vi har haft en fantastisk utveckling på handikappområdet under det senaste årtiondet men på en punkt har det blivit sämre. Det gäller då just den här typen av specialkost.
I samband med skatteomläggningen togs avdraget för specialkost bort från skattelagstiftningen. Jag tror att det var alldeles riktigt att göra det, för det hör inte riktigt hemma i skattelagstiftningen utan bör kompenseras på annat sätt.
Det tillsattes ju en utredning strax innan det här skatteavdraget försvann. Tyvärr kom de utredningsresultaten när det var som allra jobbigast i svensk ekonomi - i början av 1990-talet. Det blev inga radikala förbättringar för de glutenintoleranta, en grupp för vilken man inte hittat en riktigt bra lösning när det gäller stöd. Det finns för andra handikappgrupper. Men ett skäl kan vara att glutenintolerans är ett handikapp som inte varit lika känt som många andra handikapp; det har inte funnits en tradition när det gäller olika samhälleliga stöd.
De glutenintoleranta är heller inte en så väldigt stor grupp i samhället. Det handlar om ungefär 40 000 människor. 1 av 200 barn som föds har inte möjlighet att ta upp de här näringsämnena på rätt sätt. För de barn som drabbas är detta mycket allvarligt. Det skapar en väldigt stor oro för föräldrarna. Det är ett livslångt handikapp för människor att vara glutenallergiker. Dels kostar det mycket. Dels innebär det ett väldigt stort merarbete.
En del positivt har dock hänt under senare år. Organisationerna har påverkat marknaden. Vi vet att många livsmedel nu inte är lika farliga för glutenintoleranta som de tidigare var. Men gluten spelar trots allt en väldigt stor roll i människors vardag. Gluten finns i allt normalt bröd och i ett livsmedel som pasta som i dag spelar en större roll än tidigare. Gluten finns också i pizza och i olika baslivsmedel som är viktiga inte minst för ungdomar.
Det här leder till väldigt stora merkostnader för den glutenintolerante. Jag vill peka speciellt på en grupp som har det väldigt tufft, och det är ungdomarna - inte minst studerande ungdomar som redan nu har svårt att klara sig. Får de inte ett bra stöd när det gäller speciallivsmedel blir det synnerligen svårt. Risken finns att man då slarvar och inte använder speciallivsmedel så som man borde göra. Därför har Lars Grönwalls förslag om ett särskilt kostbidrag varit så uppskattat och så diskuterat bland de glutenintolerantas egna organisationer.
Utredningen kom relativt nyligen - våren 2003, som socialministern nämner i sitt svar - och den bereds. Det är bra. Jag vill bara peka på det som jag tror att Kerstin-Maria Stalin också vill trycka på, nämligen att det är angeläget att den här processen inte tar för lång tid. Jag hoppas och tror att det nu är dags för en ordentlig remissbehandling, för då tror jag att det finns stora möjligheter att remissopinionen ställer sig bakom det hela så att vi kan hjälpas åt här i kammaren med att få fram ett positivt beslut som leder till att de glutenintoleranta får stöd på villkor som motsvarar villkoren för stöd som andra handikappgrupper får.