Herr talman! Jag börjar med det sista. Jag och Magnus Persson har diskuterat det här tidigare.
Under mina 20 år som facklig ledare inom tjänstemannarörelsen har jag mött väldigt många skyddsombud och regionala skyddsombud. De är lärare, sjuksköterskor, journalister, poliser, tekniker, ingenjörer, socialsekreterare och så vidare, och de har väldigt olika politiska uppfattningar.
Sedan är det så här: Om man är medlem i facket eller anställd på en arbetsplats måste man, oavsett var man kommer ifrån och vad man har för kön, kunna känna sig trygg med att den person som företräder en om man på något sätt blir utsatt faktiskt gör det oberoende av vem man är och var man kommer ifrån. Det är av det skälet olika fackförbund diskuterar de här frågeställningarna - hur säkerställer vi att den här personen både har mandat från sin arbetsplats och kan stå upp för den kvalitetssäkring som man behöver göra av skyddsombuden, så att man kan vara säker på att alla medlemmar blir lika företrädda? Detta är en viktig utgångspunkt.
När det gäller de regionala skyddsombudens tillträdesrätt har Sverigedemokraterna en lite otydlig linje, måste jag säga. Ni säger att regionala skyddsombud ska avskaffas och ersättas med någon form av myndighetspersoner. Men i dag har vi en kombination. Genom den svenska partsmodellen ser vi till att det finns skyddsombud och regionala skyddsombud ute på våra arbetsplatser. De ska få igång det lokala arbetsmiljöarbetet och se till att alla anställda omfattas av det. Sedan har vi en tillsynsmyndighet i form av Arbetsmiljöverket. Båda de olika delarna behövs för att säkerställa en god arbetsmiljö i Sverige.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 13.)