Herr talman! Som brukligt är vill jag börja med att tacka socialministern för svaret på vad som faktiskt är min allra sista interpellation i riksdagen. Jag är därför särskilt tacksam för att socialministern kunde svara på den just i dag. Annars hade jag fått lämna över den till någon annan, och det ville jag förstås inte göra.
Men det var inte det vi skulle tala om i dag utan om den ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar och deras barn.
I sitt välformulerade svar målar socialministern i många vackra färger. Men tittar man lite noggrannare på vad ministern faktiskt säger finns det ett och annat att anmärka på och som behöver förtydligas.
Socialministern säger att ensamstående med barn har ökat sin ekonomiska standard med 10 procent medan sammanboende med barn har ökat sin ekonomiska standard med 14 procent. De ensamstående har med andra ord halkat efter ännu mer. De som redan har det relativt svårt har fått det ännu svårare trots konjunkturläget.
Det är riktigt som socialministern säger att den ekonomiska familjepolitiken bör ses i ett större sammanhang. Men mot bakgrund av vad socialministern just påpekade i sitt anförande finner jag det synnerligen angeläget att upprepa min fråga.
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att underlätta vardagen och den ekonomiska situationen för ensamstående och deras barn? Det är den gruppen jag frågar om.
Det är snudd på cyniskt av socialministern när han säger att det bästa sättet för ensamstående att inte släpa efter i utvecklingen av ekonomisk standard är genom eget arbete. Men uppenbarligen räcker inte det eftersom de trots allt, enligt socialministerns svar, har tappat fyra procentenheter jämfört med sammanboende med barn.
Tiden som ensamförälder är relativt kort, säger socialministern. Och det säger han i den stad som härbärgerar Sveriges riksdag och där minst 35 procent av alla hushåll är singelhushåll. Siffrorna är högst i världen, och även om inte alla singlar har barn är jag skeptisk till påståendet att tiden som ensamstående är så kort som socialministern antyder.
Själv var jag ensamförsörjare till min dotter när hon föddes och under hela hennes uppväxt. Det var många gånger oerhört tufft. Jag hade ändå turen att ha ett heltidsjobb, vilket är långt ifrån alla förunnat.
Om det inte finns tillräcklig kunskap om i vilken utsträckning den frånlevande föräldern bidrar till barnets försörjning kan man lika gärna anta att det inte sker som att det sker eller att det sker mycket måttligt.
Och än en gång: Köpkraften för den målgrupp som jag avser i interpellationen är fyra procentenheter mindre än för sammanboende föräldrar.
Socialministerns avslutning kan tyckas låta bra, men om det är vårdnadsbidraget som ligger och lurar under ytan krävs en helt annan debatt. Vårdnadsbidraget är helt klart inget alternativ för ensamstående föräldrar - inte om den ekonomiska situationen ska förbättras. Det vet jag alltför väl av egen erfarenhet.