Fru talman! Jag skall inte bli så långrandig.
Också det här betänkandet är ett rent motionsbe-
tänkande. Det är litet trist med tanke på att det handlar
om kompetensutveckling. Jag kan hålla med Elving
Andersson och jag kan t.o.m. hålla med Kent Olsson i
det avseendet att det här är ett oerhört viktigt område.
Alla talar om kunskapssamhället. Alla talar om ut-
bildningens betydelse. Alla talar om kompetensut-
veckling. Det är framtiden, det är det som avgör kon-
kurrenskraften för våra företag. Då är det trist att
möta den passivitet som regeringen har visat i den här
frågan.
Vi har motionerat ett flertal år. Vi har tagit till oli-
ka typer av politiska metoder för att skapa intresse.
Kent Olsson var överraskad över att majoriteten hade
skrivit något om skattelättnader. Ja, även vi från
Vänsterpartiet har föreslagit skattelättnader som sti-
mulanser och incitament för att dra i gång en kompe-
tensutveckling i arbetslivet.
Majoritetstexten i betänkandet innehåller oerhört
litet. Det är en kort genomgång av ett antal faktasam-
manställningar.
En stor del gjordes av Arbetsmarknadspolitiska
kommittén 1996. Det var sammanställningar från
OECD, från SCB och från NUTEK. Det handlade om
utbildningsnivån på framför allt den tekniska sidan i
Sverige. Det handlade om den ökade klyfta som vi
framöver har att vänta mellan arbetsmarknadens krav
och den utbildningsnivå som löntagarna har. Det
refereras en del från EU:s grönbok om arbetsorgani-
sation, där man konstaterar att tekniken gör sig urar-
va. Under tio år får vi 80 % ny teknik. Det ställer
oerhört stora krav på löntagarna.
Kvinnomaktutredningen talar om hur ofta kvinnor
på den könssegregerade arbetsmarknaden arbetar i
dead end jobs, dvs. yrken där man inte kommer vida-
re utifrån kompetensnivåer. I många fall har man helt
enkelt rationaliserats bort. Vi har i ett flertal motioner
uppmärksammat det när det gäller kontorsrationalise-
ring.
Man gör en affär av att Luxemburgsmötet i EU i
december uttalade sig för att kompetensutveckling var
viktigt i näringslivet, men det är kolossalt litet som
händer på det område som vi är intresserade av.
Alla parter som har yttrat sig har år efter år efter-
lyst initiativ. På den fackliga sidan, hos både TCO
och SACO och också alltmer från LO, har detta varit
ett ledmotiv.
Vi hade i Sverige ett system med Arbetslivsfon-
den. Det systemet byggde på vinstindragningar av
övervinster. Det kom till bl.a. för att dämpa avtalsrö-
relserna efter ett tillstånd med mycket höga vinster.
Man uppmärksammade snabbt att om man styrde efter
helhetsprogram och hade parterna med sig kunde man
nå väldigt goda resultat när det gällde såväl utbildning
som arbetsorganisationens förnyelse och arbetsmiljö.
Det handlar väldigt ofta om kombinationseffekter.
Man vinner dels produktivitetsökningar, dels höjd
flexibilitet och därmed konkurrenskraft i näringslivet.
Samtidigt förbättrar personalen, den enskilde löntaga-
ren, sin position i det vidare yrkeslivet, vare sig man
är kvar på sin gamla arbetsplats eller tar sig vidare,
vare sig man är i jobb eller drabbas av arbetslöshet.
Jag skulle vilja säga att det här är ett win-win-win-
koncept. Den enskilde vinner på det, arbetsgivaren,
företaget eller myndigheten, vinner på det, och det är
samhällsekonomiskt oerhört lönsamt att göra de här
investeringarna.
Vare sig vi vänder oss till industrin, till de privata
tjänsterna eller till välfärdssektorn hör vi i dag samma
sak. Inom mycket kort kommer man att ha mycket
stora svårigheter att rekrytera den kompetenta perso-
nal som man behöver. Skolsystemet skall självfallet
spela huvudrollen när det gäller att förse oss med
kompetens. Det gäller allt från grundskola över gym-
nasium till en högklassig högskoleutbildning, som
också skall vara åtkomlig regionalt. Det här är frågor
som vi ofta har drivit. Men dessutom måste mycket av
utbildningen ske i det reguljära arbetslivet eller för-
medlas som en möjlighet genom ledigheter från arbe-
tet, som en del av arbetslivets förnyelse.
De sista siffror jag har hittat när det gäller perso-
nalutbildning visar att i genomsnitt ungefär 2,6 % av
arbetstiden används till kompetensutveckling, dvs.
personalutbildning. Det handlar då om mycket libera-
la mått. Det handlar om allt som har karaktär av ut-
bildning, t.ex. inför en ny produkt, en ny produk-
tionsmetod, en ny maskin eller en ny marknadsfö-
ringsmetod.
Hur fördelas då denna personalutbildning? Under
det första halvåret 1996 var det 34 % inom LO som
fick del av någon form av personalutbildning, 57 %
inom TCO och över 60 % av SACO-anslutna löntaga-
re. Det är precis så det är. Den som har, den får också.
Den som har ett arbete som kräver mer kunskaper,
mer kompetens, den får också mer av sin arbetsgivare.
Den som redan har mer utbildning med sig i bagaget,
den får också mer.
Därför har vi i Vänsterpartiet när vi har tagit upp
de här frågorna gång på gång betonat vad vi skulle
kunna kalla socialgruppsaspekten, klassaspekten eller
utbildningsnivåaspekten, dvs. att vi måste styra resur-
ser till dem som allra mest behöver det. Då handlar
det just om de grupper av människor som i väldigt
hög grad drabbas av arbetslöshet och som har svårare
att hitta tillbaka till de nya jobben, i den nya yrkena
och på de nya arbetsplatserna.
Vänsterpartiet har i ett flertal år drivit kravet på
vad vi kallar för framtidsfonder. Vi har delvis lånat
idéer från det som blev så lyckosamt som vi kallade
för Arbetslivsfonden, med både den centrala och den
regionala aspekten. Delvis är det också, kan man
säga, hämtat från de gamla fackliga kraven på att dela
produktionsresultatets överskott, alltså vinstdelning.
Det är ett sätt att också göra det lättare att få rimliga
avtalsrörelser; att låta löntagarna få del av de vinster
som skapas. Det skall ske på ett sådant sätt att jag inte
bara får det här för stunden och kan konsumera det,
utan jag skall investera i mig själv. Jag bygger upp en
bättre position för framtiden på arbetsmarknaden.
Det är alltså ett system som skulle underlätta lö-
nebildning. Det stärker produktiviteten på de arbets-
platser vi i dag har, och det förbättrar löntagarnas
situation, arbetstagarnas situation, oavsett om de är i
arbete eller om de hamnar i arbetslöshet och skall
söka sig nya möjligheter på arbetsmarknaden.
Det här är en del av vår rättvisepolitik. Jag är
mycket förvånad nu när vi har passerat den här svåra
tiden med väldigt många indragningar och pålagor.
Många vanliga människor har drabbats mycket hårt av
nedskärningar i socialförsäkringssystem och på andra
sätt. Samtidigt har vi haft utomordentligt goda
vinstnivåer i näringslivet. Då är jag förvånad över att
inte den socialdemokratiska regeringen har tagit ini-
tiativ av den här typen.
Jag tror att det är en aspekt som är väldigt viktig i
vårt förslag. Vårt förslag innehåller en organisatorisk
sida. Det här skall vara något som finns på sikt. Det
skall vara något som är organisatoriskt uppbyggt och
som finns ute i regionerna, där man mycket väl känner
till de stora utbildningsbehoven. Det ligger i själva
verket en kraftfull regionalpolitik i den här typen av
förslag. Sedan innebär detta också en möjlighet att
styra resurserna till de människor som allra bäst be-
höver utbildning och kompetensförstärkning.
Men som framgår av vår reservation säger vi inte
att det här är den enda aspekten. Och det är inte den
här formen som är den absolut rätta i varje läge. Vi
kan mycket väl tänka oss att kombinera ett sådant här
vinstdelningssystem av fonderad typ med kontolös-
ningar. Det gäller bara att de blir fördelningspolitiskt
rimliga. Det gäller att vi skall kunna styra resurserna
till dem som allra bäst behöver dem.
På det sättet kan staten genom skattelindringar gö-
ra sina insatser. Man kan dessutom tänka sig att staten
sätter in pengar på konton. Arbetsgivarsidan får vara
med om finansieringen i och med vinstdelningssyste-
met. Jag utesluter inte heller ett individuellt sparande
som kan gynnas skattemässigt i en kombinationslös-
ning.
Vi har alltså lagt fram ett förslag som är väl för-
ankrat i en tillväxtpolitik som bygger på rättvisa och
på att vi satsar på dem som allra bäst behöver insat-
serna. Men det bygger också på att man skall kunna få
bättre incitament i arbetslivet för att satsa pengarna på
lång sikt, och att satsa på det som brukar sägas vara
det allra viktigaste i arbetslivet, nämligen personalen.
Min slutliga fråga till Kristina Zakrisson blir: Hur
är det möjligt att vi har passerat alla dessa år utan ett
enda initiativ från regeringens sida? En arbetsgrupp
har just tillsatts. Det är mycket bra. Jag hoppas att den
kommer fram till någonting, så att vi äntligen kan
komma ur startblocken i den här frågan.