Fru talman! Först vill jag säga att jag börjat vänja
mig vid miljöministerns hemlighetsfullhet gentemot
riksdagen, inte bara i detta ärende. Jag tror för övrigt
inte att jag talade om kraftfulla åtgärder, jag tror att
det kommer att framgå av protokollet. Jag sade nog
att den förra regeringen började bita i detta. Vi får väl
se vem som har rätt när protokollet kommer.
Det här med tiden är intressant. Miljöministern har
rätt på en punkt. Vi brukar komma överens om inne-
hållet i en del ståndpunkter så till vida att de är likar-
tade. Här har vi en likartad ståndpunkt. Jag har nämli-
gen hört miljöministern tala om att man bör bojkotta
PVC-produkter. Det har funnits sådana uttalanden.
Även på annat sätt har jag förstått att vi har en likar-
tad syn.
Det som nu är problemet är att vi hela tiden utgått
från att riksdagen genom regeringens försorg skulle
komma till skott i denna fråga just därför att proposi-
tionen har aviserats på det sätt som miljöministern
beskriver. Det blir så - det är själva poängen, det vet
fru talman bättre än jag - att några månaders för-
skjutning får en jätteeffekt i tidsperspektivet. Hade vi
fått en proposition ungefär nu hade vi klarat av att
fatta ett beslut i riksdagen innan vi skiljs åt i juni.
Genom att miljöministern försinkar det hela till april,
givet ändå att vi har samma ståndpunkt, flyttas det
hela över sommaren. Valet passerar, budgethantering-
en kommer in, och då är vi inne i nästa år. Det är det
stora problemet. Det är det jag invänder mot. Hur
kommer det sig att miljöministern hanterat frågan på
det sättet när hon tidigare kunde ha kommit till riks-
dagen med konkreta och tydliga ställningstaganden i
denna fråga? Det spelar alltså roll att miljöministern
nu har förskjutit frågan. Hon vet lika väl som jag att
valet kommer. Vem vet hur det ser ut efter valet,
vilken turbulens som uppstår? De som tjänar på detta
är naturligtvis de som vill behålla PVC i kretslopps-
samhället. Men, fru talman, något borde miljöminis-
tern i all sin mystik kring frågor som berör riksdagens
arbete berätta om vilka det är man har överläggningar
med, vilka hon träffar, vad hon försöker förmå dem
att åstadkomma. Följer hon Kemikommitténs förslag
om att sluta med nyanvändning, såsom Kemikommit-
tén uttalade, eller går hon till landstingen och kom-
munerna och säger att hon kommer att se till att de får
ett underlag som gör att de kan sortera bort PVC ur
användningen? Det senaste allvarliga orosmomentet
är: Går miljöministern till de fackliga organisationer-
na? Jag kan se av TT-meddelanden att de kontaktar
henne. Går hon till de fackliga organisationerna och
säger att hon skall medverka till att undanröja den oro
de känner för PVC genom snabba åtgärder som hon
kan vidta genom sin delaktighet i regeringens arbete?
Fru talman! Hjälp mig! Kan inte miljöministern
berätta något om detta? Det borde väl ändå vara möj-
ligt att berätta någon enda liten sak om vad miljömi-
nistern tänker göra konkret när det gäller hanteringen
av PVC-frågan och om vad som sker nu innan vi så
småningom i riksdagen får möjlighet att ta itu med
frågan igen. Jag börjar att bli litet orolig över hur
länge det skall dröja innan vi kan komma till skott och
innan EU, Danmark och andra länder springer förbi
oss.