Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar
innefattar en mängd specifika frågor på
processrättens område. Man kan säga att
betänkandet i stor utsträckning handlar om
rättssamhällets arbetsmetoder gentemot
brottsligheten. Jag kommer här endast att beröra
de ämnen i vilka det finns eller kan synas finnas
olika uppfattningar i utskottet.
När det då först gäller frågan om
övervakningskameror vill jag säga följande: Lagen
om övervakningskameror har funnits sedan den 1
juli 1990. Den ersatte då lagen om TV-övervakning
som gällt sedan 1977. Syftet med lagen är att ge
enskilda ett skydd mot integritetskränkningar. En
grundläggande princip är att övervakning med TV-
kamera av enskilda inte får ske utan deras vetskap,
och att det krävs tillstånd för att få övervaka
utrymmen som används av allmänheten.
Lagen omfattar TV-kameror och andra optisk-
elektroniska instrument och därmed jämförbara
utrustningar som är uppsatta så att de utan att
manövreras på platsen kan användas för
personövervakning. För att använda en
övervakningskamera som är uppsatt så att den kan
riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde
erfordras tillstånd av länsstyrelsen. Vissa
undantagsregler finns för bl.a. Polisen.
Affärslokaler inom detaljhandeln, liksom bank-
och postlokaler i allmänhet, hör till den kategori för
vilken man regelmässigt får tillstånd till filmning.
TV-övervakning är en viktig del av
säkerhetsskyddet för i synnerhet bankerna. Det
gäller ju att dokumentera händelseförloppen vid
t.ex. rån, för att man skall kunna klara upp brotten.
Men filmning i banklokal har självfallet också ett
förebyggande syfte. Såväl rån som bedrägerier mot
bank- och postkontor som infört sådan övervakning
har minskat kraftigt i antal och mot vissa sådana
penninginrättningar har rånen helt upphört.
Beträffande områden för allmän trafik är det enligt
praxis endast Polisen och Vägverket som i
trafikövervakande syfte ges tillstånd för TV-
övervakning. Det innebär att tillstånd i dag inte
medges för exempelvis områden utanför
banklokaler.
I de motioner som har behandlats av utskottet i det
här sammanhanget yrkar man dels att lagen om
övervakningskameror ändras så att endast
kameraövervakning med videoupptagning blir
tillståndspliktig (Ju204), dels också att det bör
övervägas att låta bankerna använda
övervakningskameror även utanför banklokalerna
(Ju843).
I reservation nr 1, som får anses stödja dessa två
motioner, ifrågasätts om inte skyddet mot
integritetskränkningar gått alltför långt. Den
frågan är naturligtvis intressant och kan vara värd
att diskutera i ett vidare perspektiv än vad vi har
möjlighet till i dag.
När det gäller motion Ju204, som vill ha en mer
allmänt utvidgad möjlighet till
kameraövervakning, har utskottet valt att i det här
sammanhanget uttrycka sin tillfredsställelse över
den förstärkning av integritetsskyddet för den
enskilde som blivit följden av den senaste
lagändringen. Det står dock klart att denna
förstärkning medfört nya avgränsningsproblem av
bl.a. den typ som aktualiseras i motion Ju843.
Utskottet anser dock inte att några inskränkningar
av integritetsskyddet nu bör övervägas, utan att
frågan härom bör tas upp i annat sammanhang.
Bifall avstyrks såvitt avser båda motionerna.
Man kan ifrågasätta om det inte rent av finns
utrymme redan i gällande lag för TV-övervakning
med begränsad inspelning även utanför banklokal.
Den utredning som på regeringens uppdrag
tillsattes av Rikspolisstyrelsen i april 1992, och som
hade uppdraget att utreda vissa frågor om åtgärder
mot rån och annan liknande brottslighet, har
framfört bl.a. denna uppfattning. Förutsättningen
för tillstånd till TV-övervakning skulle i så fall vara
att avgränsningarna anges noga i ansökan, att
kameran täcker endast ett begränsat område vid
entrén, att inspelningstiden endast är ett fåtal
minuter och påbörjas först i och med att
överfallslarm utlöses, att uppspelningsrätten är
förbehållen polis och säkerhetsansvarig vid
banken, samt att en särskild skylt finns uppsatt som
anger att området är TV-övervakat.
Enligt utredningen skulle t.o.m. en TV-
övervakning med kontinuerlig inspelning kunna
accepteras om allt som är äldre än 25 minuter
automatiskt raderas bort. Integritetskränkningen
skulle, enligt utredningen, med dessa avgräsningar
bli av så kortvarig natur att hänsynen till de
brottsförebyggande och brottsbekämpande
intressena måste anses överväga.
Polisens arbetsmetoder har varit föremål för en
särskilt intensiv debatt under de senaste åren. Det
är därvid diskussionerna om spaningsmetodiken
som tilldragit sig störst intresse.
I det betänkande vi nu behandlar finns två motioner
som ger anledning till en särskild kommentar,
Ju837 och A444.
I motion Ju837 anförs att polisen måste få bättre
och säkrare spaningsmetoder, t.ex. i form av
avlyssning med dold mikrofon, s.k. buggning, och
övervakning med dold kamera. Även motion A444
förespråkar buggning. Reservation nr 2 uttalar sitt
stöd för dessa motioner.
Avlyssning med dold mikrofon är i dag inte tillåten.
Det grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning
finns i 2 kap 6 § regeringsformen. Detta skydd kan
inskränkas endast genom lag. I brottsbalken finns
straffbestämmelser för den som gör sig skyldig till
olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel.
Beträffande övervakning med dold kamera, d.v.s.
med fjärrstyrd kamera, finns inget skydd i
regeringsformen. Optisk övervakning är inte heller
kriminaliserad i brottsbalken.
Frågan om användning av dold mikrofon och dold
kamera såvitt avser säkerhetspolisens
arbetsmetoder behandlades i Säpokommitténs
slutbetänkande Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet (SOU
1990:51). Enligt kommitténs förslag bör hemlig
avlyssning med dold mikrofon och övervakning
med fjärrstyrd kamera tillåtas som arbetsmetoder
för säpo. Kommittén föreslår en reglering som nära
anknyter till regleringen i 1952 års lag om hemlig
teleövervakning.
I årets budgetproposition uttalade
departementschefen bl.a. att Säpokommitténs
förslag om hemlig teknisk avlyssning och om
användning av övervakningskameror i den
brottsutredande verksamheten bör bedömas i
belysning också av den ytterst snabba tekniska
utveckling som äger rum på teleområdet och hur
denna förhåller sig till reglerna om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Säpokommitténs förslag är emellertid under
beredning inom Justitiedepartementet. Utskottet
anser att det fortsatta beredningsarbetet bör
avvaktas och avstyrker därför bifall till
ifrågavarande yrkanden i här berörda motioner.
Ett problem när det gäller det här ämnet är att det
inte finns någon skarp gräns mellan exempelvis
terrorism och annan grov brottslighet. Det
förekommer att terrorister finansierar sin
verksamhet med brott, exempelvis narkotikabrott
och bankrån. Därmed kommer också gränsen att
vara flytande mellan säkerhetspolisens och
kriminalpolisens verksamhetsområden. Det finns i
dag ett samarbete mellan dessa båda organ, men
samarbetet kompliceras givetvis om de båda inte
har möjlighet att använda samma spaningsmetoder.
Under alla omständigheter har metoderna att begå
brott blivit alltmer sofistikerade under de senaste
åren. Allmänt sett är det därför nödvändigt att
polisen ges resurser för att möta denna utveckling.
När exempelvis de internationella knark- och
rånarligorna börjar använda den allra senaste
tekniken i sin brottsliga verksamhet så måste också
polisen få möjlighet att ta i anspråk sådan teknik för
att kunna spela i samma division och inte komma
på efterkälken.
Reservation nr 3 har tillkommit som stöd för
motion Ju712 som i sin tur förordar en utvidgning
av häktningsinstitutet för att göra det möjligt att,
inte bara tillfälligt, beröva en misstänkt person
friheten i avvaktan på utredning om lämplig påföljd
för denne.
Utskottet har inte funnit anledning att gå närmare
in på den här frågan. Den ordning som gäller i dag
innebär nämligen att domstolen i samband med
beslut om häktning regelmässigt beslutar om den
personutredning som skall göras i målet. Denna
utredning är sedan klar till huvudförhandlingen,
vid vilken alltså rätten har tillräckliga uppgifter för
att kunna bestämma lämplig påföljd om den
tilltalade skulle befinnas skyldig. Någon ny
häktningsgrund behövs alltså inte i sammanhanget,
varför utskottet avstyrker bifall till motion Ju712.
Herr talman! Nämndemännens situation har varit
föremål för åtskilliga riksdagsdebatter under årens
lopp. De motioner som utskottet nu haft att
behandla, Ju420 och Ju710, och som reservation nr
4 tillkommit för att stödja, innehåller olika förslag
till förändringar avseende nämndemännens ålder,
nämndens sammansättning och sättet att utse
nämndemän.
Dessa frågor är intressanta och skulle utan vidare
kunna föranleda en mängd synpunkter redan nu.
Men eftersom regeringen i april 1993 tillsatt
utredningen Domstolarna och domarnas ställning
inför 2000-talet, vilken bl.a. skall granska det
svenska nämndemannainstitutet, har utskottet
stannat för att vilja avvakta det pågående
beredningsarbetet och avstyrkt ett bifall till
motionerna i berörda delar.
I motion Ju836 och i reservation nr 5 anförs att det
bör finnas möjlighet att frihetsberöva ungdomar i
avvaktan på utredning om lämpliga åtgärder.
Motionen framhåller vidare vikten av att samordna
rättsväsende och socialtjänst.
Det här är frågor som ligger inom ramen för det
betänkande som nyligen avlämnats av
Ungdomsbrottskommittén. Kommittén har inte
funnit något behov av att generellt öka
möjligheterna till frihetsberövande av unga som är
misstänkta för brott. Däremot förordar kommittén
ökade möjligheter till frihetsberövande av unga
lagöverträdare i åldern 15--17 år när det finns risk
för fortsatt brottslig verksamhet; i detta fall skulle
det inte längre krävas ''synnerliga skäl'' för att
häktning skall kunna ske, utan det skulle vara
tillräckligt med ''särskilda skäl''. Kommittén anser
dock inte att man bör införa ett nytt institut för
frihetsberövande av unga människor, utan att
häktningsreglerna i stället bör anpassas till de ungas
speciella förhållanden.
I frågan om samordning mellan rättsväsende och
socialtjänst säger kommittén bl.a. att samarbetet
mellan myndigheterna, främst polis och
socialtjänst, måste förbättras. Kommittén
framlägger en rad förslag för att detta syfte skall
uppnås.
Ungdomsbrottskommitténs betänkande är för
närvarande föremål för remissbehandling. Ett
förslag från regeringen kan väntas under våren
1994. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
Ju836 i nu aktuella delar.
I motion Ju829 framförs uppfattningen att
åklagarens bevisbörda måtte minskas, eftersom
denna enligt motionärerna blivit alltför stor under
senare år. I motion Ju638 förordas omvänd
bevisbörda i rattfyllerimål. Reservation nr 6 uttalar
sitt stöd för dessa två motioner.
Justitieutskottet behandlade motionsyrkanden om
åklagarens bevisbörda under hösten 1992 och
avstyrkte då bifall med hänvisning till i första hand
principen om fri bevisprövning. Utskottet gör
samma bedömning beträffande nu ifrågavarande
motioner.
Målsägandefrågor tas upp i fyra motioner, Ju302,
Ju821, Ju830 och Ju831 samt i reservation nr 7.
Utskottet har funnit att gällande regler om
målsägandens ställning i processuellt hänseende väl
tillgodoser målsägandens rätt och har inte funnit
skäl att initiera någon ändring. Dessutom har
regeringen nyligen lagt fram en proposition i vilken
bl.a. föreslås en utvidgning av rätten till
målsägandebiträde.
I den nyligen framlagda promemorian Brottsoffren
i blickpunkten har Justitiedepartementet dessutom
kartlagt behovet av ytterligare insatser för
brottsoffer och föreslagit vissa åtgärder för att
stärka brottsoffrens ställning. Promemorian har
remissbehandlats, och förslagen har presenterats i
en lagrådsremiss. Utskottet anser att ärendets
fortsatta beredning bör avvaktas och avstyrker
bifall till motionsyrkandena.
I motion Ju714 och i reservation nr 8 föreslås att
vittnen och andra uppgiftslämnare skall få vara
anonyma inför den tilltalade i mål som gäller
allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikabrottslighet
och terrorism.
Med anledning av den knappa talartiden hänvisar
jag till vad utskottet anfört på den här punkten.
Utskottet har avstyrkt bifall till motionen.
Herr talman! För min del vill jag avslutningsvis yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer.