Fru talman! Våra barn ska självklart ha tillgång
till bra dagis och förskolor, och inte minst till sina
föräldrar. Småbarnstiden får inte ses som ett hinder
för kvinnors och mäns möjligheter att förvärvsarbeta.
Men nya normer skapas, och föräldrar, barn och ar-
betsliv ställer helt andra krav än tidigare på hur de
offentliga stöden ska utformas.
Centerpartiet har varit föregångare inom familje-
politiken, och grundidén i det förslag som vi har varit
med om att ta fram som alternativ till maxtaxan är ett
familjepolitiskt stöd anpassat till 2000-talet. Vi vill
helt enkelt ge föräldrarna redskap för att själva kunna
disponera tiden och stödet under småbarnsåren.
Jag har läst läroplanen. Jag tycker att det allra
mesta i den är bra. Jag tycker dock att avgiftssätt-
ningar är en kommunal uppgift. Jag tycker att man
ska ha förtroende för kommunalt förtroendevalda och
tro att de kan göra de bedömningarna och ställnings-
tagandena med ansvar inför väljarna lokalt. Det är en
principfråga för oss inom Centerpartiet. Statliga pek-
pinnar behövs inte i den delen. Låt ansvaret tas lokalt.
Regeringens maxtaxereform gynnar också de bäst
ställda barnfamiljerna utan att ge något större mer-
värde till de lågavlönades familjer - en bakvänd för-
delningspolitik. Vårt förslag är ett barnomsorgskonto
som är lika för alla barn.
Det är naturligtvis inte så som skolministern sade,
dvs. att det finns en valfrihet med maxtaxan och att
den gäller alla barn. De som inte väljer barnomsorg
får ingenting av vare sig de 3,4 miljarderna eller den
halva miljarden i kvalitetspengar.
Det alternativ som vi förespråkar innebär att alla
barn ges samma rätt. Alla barn har möjlighet att ta del
av resurserna. Sedan är det upp till föräldrarna och
familjen att avgöra hur man vill använda pengarna.
Centerpartiets familjepolitik stimulerar också alterna-
tiva former för barnomsorgen och har en klar jäm-
ställdhetsprofil.
Maxtaxan är bara ytterligare ett exempel på åter-
gång, menar jag, till centralstyrning av kommunerna
genom specialdestinerade statsbidrag, vilket skolmi-
nistern verkar ha en förkärlek för. Jag menar att det
faktiskt är ett flagrant övergrepp på den lokala demo-
kratin. I stället borde vi utveckla och stärka det kom-
munala självstyret. De människor som är satta att
sköta gemensamma angelägenheter måste också få
befogenheter och förtroende att göra det. Jag och
Centerpartiet har förtroende för att kommunalt förtro-
endevalda klarar denna uppgift utan statliga pekpin-
nar.
Jag frågade varför det är så farligt att låta föräld-
rarna bestämma, varför staten vet bäst och varför man
inte har tilltro till föräldrarna. Skolministern hänvisa-
de till en enkät, men den var ju lite av: Som man
ropar får man svar. Ett valfrihetsalternativ à la den
modell som jag förespråkar skulle ge ytterligare en
möjlighet att välja på. Min fråga är: Är skolministern
beredd att ta med ett sådant alternativ som jag före-
språkar i nästa enkät?
Till slut vill jag återigen ta upp underfinansiering-
en i maxtaxereformen, som enligt Kommunförbundet
alltså uppgår till 1 ½ miljard. Det är en grov underfi-
nansiering. Beräkningar i min hemkommun, Falu
kommun, pekar på att det handlar om uppemot 20
miljoner kronor som en prognostiserad ökad efterfrå-
gan skulle innebära. Jag upprepar frågan, skolminis-
tern: Är det garantier på att de kommuner som nu får
ökad efterfrågan också tillhandahålls medel?