Fru talman! Låt mig först säga att jag inte bara har
största förståelse för Christina Linderholms
interpellation, utan att jag också helt kan ställa mig
bakom själva utgångspunkten för den. Det är att
den typ av händelser som man har sett prov på i
Afghanistan men också på flera andra ställen är en
naturlig grund för förstärkta internationella
insatser för att komma till rätta med de här
problemen. Just den här typen av mindre minor,
som det är fråga om i Afghanistan men också på
andra ställen, slängs ut ganska osorterat i stor
utsträckning, och de har dessutom en lång
livslängd. De är svåra att upptäcka. I vilken natur
som helst kan just civilbefolkningen komma till
skada -- dvs. inte trupp eller de som utgör mål.
Den resolution som har antagits i FN, bakom vilken
nu står 53 länder, om jag är rätt informerad, syftar
just till att komma till rätta med den här typen av
olyckor, som blir av ganska systematisk natur.
Jag håller också med om att det inte är någon tröst
för oss att det inte är våra minor. Men eftersom det
i debatten har förekommit uppgifter om att det
skulle ha varit svenska minor som funnits i vissa
områden, vill jag bara hänvisa till att alla de
undersökningar som vi har gjort pekar på att något
sådant inte har skett. Export av sådana här minor
förekommer inte. I den delen är det inte fråga om
antingen-eller, utan det är både-och. Vi skall iaktta
restriktivitet, eller vi exporterar inte den här typen
av minor. Men vi skall också -- det visar
resolutionen -- verka för att andra icke exporterar
sådana här minor och förhoppningsvis få detta att
bli så heltäckande som möjligt.
Jag håller också med om att ny teknik bara kan vara
ett komplement. Det kan aldrig vara en ersättning
för ett förbud av export. Men minor mot trupp som
efter någon dag skulle desarmeras innebär i alla fall
inte samma hot mot civilbefolkningen som minor
som ligger kvar under mycket lång tid framöver.
Sådana minor innebär ett närmast konstant hot mot
civilbefolkningen.
Christina Linderholm ställde ett antal frågor om
avvägningen mellan antipersonella och andra typer
av minor. Alla minor kan självklart ha en effekt mot
trupper, även de allra tyngsta minorna. Om de
exploderar kan det också drabba trupperna. I
förlängningen kan det också drabba
civilbefolkningen, men det sker naturligtvis bara i
undantagsfall.
En fordonsmina av den typ som det här är fråga om
används ju för att stoppa stridsframryckningar,
framryckningar av pansrade fordon och liknande.
De läggs ut på vägar och är en mycket viktig del
också av vårt svenska försvar. Sverige har stora
avstånd, inte minst i Norrlandsregionerna. Därför
måste denna mina ingå som en del i vårt försvar, i
varje fall så länge andra länder har den.
Den är icke av den typ som resolutionen avser. Den
uppfattningen har våra experter kommit fram till
både i arbetet med resolutionen och i kontakter
med experter från andra länder. Det kan finnas
avvikande åsikter. Det har Christina Linderholm
pekat på. Vår bestämda uppfattning är dock att
resolutionen inte tar sikte på denna mina. Om
resolutionen skulle avse fordonsminor av denna
karaktär hade det med allra största sannolikhet inte
blivit någon resolution. Detta är nämligen ett
allmänt utbrett vapen.
Christina Linderholm frågar om vi skulle ge
tillstånd till export av fordonsmina 013. Jag kan
icke säga det. Vi gör avvägningar vid varje enskilt
fall och för varje enskilt land. Det är skillnad om
exempelvis ett nordiskt land skulle vilja ha samma
mina som det svenska försvaret jämfört med om
man skulle vilja ha den i ett utsatt område och
dessutom missbrukar den. Sådant vägs in vid
bedömningen. Jag kan inte ge ett definitivt svar. Jag
kan inte säga att vi inte under några omständigheter
skulle exportera. Jag kan säga att vi självfallet inte
skulle exportera under vissa omständigheter, men
inte var gränsen går. Det skiljer sig från fall till fall.
Christina Linderholm frågade om man kan tänka
sig några svenska initiativ och om det finns skäl att
dra paralleller med förbudet av kemiska vapen. Jag
tror inte att det är realistiskt att gå fram över hela
fältet på en gång. Det är en integrerad del av
försvaret i de olika länderna. Däremot kan jag
tänka mig en gradvis utveckling, att man successivt
förbjuder de mest förhatliga mintyperna och
samtidigt försöker åstadkomma tekniska
förbättringar.