Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Svar på interpellation 1993/94:109 om antipersonella minor

Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m), 1994-04-25 (riksmöte 1993/94).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Låt mig först säga att jag inte bara har

största förståelse för Christina Linderholms

interpellation, utan att jag också helt kan ställa mig

bakom själva utgångspunkten för den. Det är att

den typ av händelser som man har sett prov på i

Afghanistan men också på flera andra ställen är en

naturlig grund för förstärkta internationella

insatser för att komma till rätta med de här

problemen. Just den här typen av mindre minor,

som det är fråga om i Afghanistan men också på

andra ställen, slängs ut ganska osorterat i stor

utsträckning, och de har dessutom en lång

livslängd. De är svåra att upptäcka. I vilken natur

som helst kan just civilbefolkningen komma till

skada -- dvs. inte trupp eller de som utgör mål.

Den resolution som har antagits i FN, bakom vilken

nu står 53 länder, om jag är rätt informerad, syftar

just till att komma till rätta med den här typen av

olyckor, som blir av ganska systematisk natur.

Jag håller också med om att det inte är någon tröst

för oss att det inte är våra minor. Men eftersom det

i debatten har förekommit uppgifter om att det

skulle ha varit svenska minor som funnits i vissa

områden, vill jag bara hänvisa till att alla de

undersökningar som vi har gjort pekar på att något

sådant inte har skett. Export av sådana här minor

förekommer inte. I den delen är det inte fråga om

antingen-eller, utan det är både-och. Vi skall iaktta

restriktivitet, eller vi exporterar inte den här typen

av minor. Men vi skall också -- det visar

resolutionen -- verka för att andra icke exporterar

sådana här minor och förhoppningsvis få detta att

bli så heltäckande som möjligt.

Jag håller också med om att ny teknik bara kan vara

ett komplement. Det kan aldrig vara en ersättning

för ett förbud av export. Men minor mot trupp som

efter någon dag skulle desarmeras innebär i alla fall

inte samma hot mot civilbefolkningen som minor

som ligger kvar under mycket lång tid framöver.

Sådana minor innebär ett närmast konstant hot mot

civilbefolkningen.

Christina Linderholm ställde ett antal frågor om

avvägningen mellan antipersonella och andra typer

av minor. Alla minor kan självklart ha en effekt mot

trupper, även de allra tyngsta minorna. Om de

exploderar kan det också drabba trupperna. I

förlängningen kan det också drabba

civilbefolkningen, men det sker naturligtvis bara i

undantagsfall.

En fordonsmina av den typ som det här är fråga om

används ju för att stoppa stridsframryckningar,

framryckningar av pansrade fordon och liknande.

De läggs ut på vägar och är en mycket viktig del

också av vårt svenska försvar. Sverige har stora

avstånd, inte minst i Norrlandsregionerna. Därför

måste denna mina ingå som en del i vårt försvar, i

varje fall så länge andra länder har den.

Den är icke av den typ som resolutionen avser. Den

uppfattningen har våra experter kommit fram till

både i arbetet med resolutionen och i kontakter

med experter från andra länder. Det kan finnas

avvikande åsikter. Det har Christina Linderholm

pekat på. Vår bestämda uppfattning är dock att

resolutionen inte tar sikte på denna mina. Om

resolutionen skulle avse fordonsminor av denna

karaktär hade det med allra största sannolikhet inte

blivit någon resolution. Detta är nämligen ett

allmänt utbrett vapen.

Christina Linderholm frågar om vi skulle ge

tillstånd till export av fordonsmina 013. Jag kan

icke säga det. Vi gör avvägningar vid varje enskilt

fall och för varje enskilt land. Det är skillnad om

exempelvis ett nordiskt land skulle vilja ha samma

mina som det svenska försvaret jämfört med om

man skulle vilja ha den i ett utsatt område och

dessutom missbrukar den. Sådant vägs in vid

bedömningen. Jag kan inte ge ett definitivt svar. Jag

kan inte säga att vi inte under några omständigheter

skulle exportera. Jag kan säga att vi självfallet inte

skulle exportera under vissa omständigheter, men

inte var gränsen går. Det skiljer sig från fall till fall.

Christina Linderholm frågade om man kan tänka

sig några svenska initiativ och om det finns skäl att

dra paralleller med förbudet av kemiska vapen. Jag

tror inte att det är realistiskt att gå fram över hela

fältet på en gång. Det är en integrerad del av

försvaret i de olika länderna. Däremot kan jag

tänka mig en gradvis utveckling, att man successivt

förbjuder de mest förhatliga mintyperna och

samtidigt försöker åstadkomma tekniska

förbättringar.

Debatten

Hämtad sida: 7

7 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m): Svar på interpellation 1993/94:109 om antipersonella minor (1994-04-25) — PRESS0