Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Dinkelspiel för
det uttömmande och pedagogiska svaret.
Det är bra att Sverige internationellt medverkar till
att ta initiativ som rör frågor om användande av
minor. Jag tycker dock att man borde kunna göra
mer än vad som anges i svaret, vilket också framgår
av min interpellation. En del frågor har möjligen
blivit obesvarade eller något oprecist besvarade.
Jag vill ändå säga att vi är helt överens om att vi
måste hjälpas åt för att försöka begränsa
skadeverkningarna och lidandet för dem som har
drabbats.
Sedan mitt besök i Afghanistan för ungefär ett år
sedan har jag blivit alltmer upprörd av och
engagerad i frågor som rör minspridning och
åtgärder för att komma till rätta med mineringens
effekter. Det jag såg och hörde berättas där, om det
oerhörda lidande som den afghanska befolkningen
får utstå åratal efter att kriget mot dåvarande
Sovjetunionen tagit slut, har naturligtvis upprört
mig. Även om det nu pågår ett inbördeskrig i Kabul
och där omkring, kan man inte jämföra det med
den död och de skador som drabbar barn och vuxna
på grund av de miljontals minor som finns i marken
och utspridda över landet.
Jag vill göra några kommentarer till
interpellationssvaret och ställa några frågor.
Det här är ett mycket omfattande och för en
lekman obegripligt område, med många
benämningar, många mintyper och många aktörer
på marknaden. Jag vill på intet sätt förringa
Sveriges insatser i det internationella arbetet, utan
det är bra att vi står på oss, är föregångare och tar
initiativ. Men det tjänar inte så mycket till att slå sig
för bröstet och säga att svenska minor inte
förekommer på några av de krigsskådeplatser där
minor finns, när vi vet vilket lidande som åsamkas
befolkningen i många av världens fattigaste länder.
Barnen drabbas särskilt hårt, vilket får
konsekvenser för mycket lång tid framöver, då
tillväxten hämmas av alla skadade.
Det finns många organisationer både i Sverige och
i andra länder som arbetar mycket hårt för att få till
stånd ett internationellt förbud mot framför allt
personminor, eller truppminor, som statsrådet
kallar dem. Inte minst Rädda barnen i Sverige har
jobbat mycket hårt för detta. Jag delar åsikten att
dessa minor borde förbjudas -- att tala om
någonting annat skulle vara dubbelmoral. Att
diskutera ny teknik, så att minor skall kunna
desarmera sig själva och alla möjliga sådana
detaljer, är fåfängt när man vet att det redan finns
mer än 100 miljoner minor utspridda och kanske
lika många i lager. Jag förmodar att många
tillverkare också önskar få avsättning för minorna
på ett eller annat sätt.
Min fråga rörde i första hand mina 013, som
statsrådet definierar som en fordonsmina och som
således inte omfattas av den FN-resolution som
Sverige har medverkat till. Jag vill fråga: Hur
många länder har anslutit sig till den resolutionen?
Det är viktigt att vi får veta hur pass stor spridning
denna FN-resolution har fått.
Jag tycker också att det är viktigt att få höra om
statsrådet vet om USA:s uppmaning till ett
moratorium kan tänkas omfatta mina 013, om
amerikanerna räknar den till den grupp som skulle
kunna vara antipersonella minor eller truppminor.
Människorättsorganisationen America's Watch gör
det definitivt, som jag påpekar i min interpellation.
Bofors tillverkar och marknadsför 013, som då inte
omfattas av FN-resolutionen. Den marknadsförs
bl.a. i USA i en mycket ansedd tidskrift, som heter
Jame's Defence Weekly. Om man nu marknadsför
sig internationellt, kan man då inte tänka sig att det
så småningom kommer förfrågningar om
exporttillstånd? Statsrådet har markerat att Sverige
inte ger exporttillstånd för personminor eller
truppminor, men skulle det kunna tänkas att en
sådan här mina får tillstånd att exporteras till något
eller några av de länder som regeringen i dag ger
tillstånd till?
Är det dessutom inte så, om det egna försvaret
använder ett vapen som tillverkas i landet, att det
åtminstone indirekt leder till att man önskar
marknadsföra och sälja ett sådant vapen till andra
länder?
Statsrådet lovar att Sverige vid översynen av
minprotokollet skall spela en aktiv roll under det
här året. På vilket sätt kommer Sverige att ta några
egna initiativ till skärpningar, förbud eller
liknande? Jag är säker på att statsrådet också har
noterat att det har väckts ett antal motioner, bl.a.
en av mig, där sådana åtgärder krävs och som nu
kommer att behandlas i utrikesutskottet den
närmaste tiden.
Jag vill slutligen ställa en fråga: Finns det enligt
statsrådet några skäl att dra paralleller mellan det
generella förbudet mot kemiska vapen och minor?
Det finns ju ett sådant förbud mot kemiska vapen
som i stort sett respekteras. Skulle man kunna
tänka sig att ett minförbud får liknande effekt, och
är Sverige i så fall berett att ta ett initiativ till ett
sådant förbud?