Herr talman! Om vi börjar med de livstidsdömda är det så att de har en återfallsgrad på 37 procent, vilket är lägre än för andra fängelsestraff. Det är dock fortfarande en ansenlig del som begår brott igen. Vi ser även straff som en moralisk fråga. Det finns människor som har begått sådana brott att de moraliskt sett inte har rätt att vistas ute i samhället igen.
Jag vet att vi har diskuterat livstidsstraffen förut, och det finns många riktigt grova och fruktansvärda brott som vi menar att riktiga livstidsstraff ska utfärdas för. Ett exempel var en person som försökte göra inbrott i en bil. Så kom en 81-åring ut - det var hans bil - och blev nedslagen av den här personen. När 81-åringen låg avsvimmad på marken fortsatte personen slå på honom så att han bröt några revben. Efter detta släpade han den 81-årige pensionären till en sjö och dränkte honom.
Detta var utdraget under lång tid och är ett exempel på ett sadistiskt brott där vi menar att ett riktigt livstidsstraff borde vara aktuellt. Det är alltså en moralisk fråga när det gäller livstidsstraff. Vissa förtjänar helt enkelt inte att vara ute i samhället. Vissa förtjänar inte att få leva i frihet mer. Vissa förtjänar inte att få njuta av livet längre, eftersom de har förstört någon annan människas liv på ett väldigt brutalt sätt. Inte minst gäller det anhöriga.
När det gäller tredje gången gillt är det återigen en moralisk fråga. Om någon har begått ett brott för tredje gången har personen uppenbarligen inte fattat vad det handlar om de första två gångerna. Då menar vi att ett maxstraff framför allt är en moralisk fråga för att samhället ska säga till på skarpen och ge upprättelse till brottsoffren.
Uppenbarligen har en sådan person en historia av återfall i brottslighet. Jag drar då slutsatsen att om man ger honom ett så pass långt fängelsestraff så skulle han naturligtvis inte kunna återfalla i brottslighet, för han skulle sitta inburad i stället. Det är också någonting som flera poliser som jag har pratat med vittnat om skulle hjälpa.