Herr talman! I det här betänkandet har Sverigedemokraterna sex reservationer. Jag vill yrka bifall till samtliga av dem. Jag ska gå igenom dem lite kort.
En av de här reservationerna handlar om att föra över uppgifter som i dag ligger på polisen till andra aktörer. Anledningen är att vissa av dem inte borde vara polisiära eftersom de inte över huvud taget handlar om brottslig verksamhet. Det handlar till exempel om att inspektera istappar, utfärda tillstånd för fyrverkeri, utfärda pass eller inspektera utrymningsvägar.
Detta är också förändringar som rikspolischefen vill se. Att renodla polisens verksamhet och gå ifrån denna typ av verksamhet borde vara en naturlig del i att effektivisera polisen.
En annan reservation handlar om utökade möjligheter att avvisa anmälningar. Sveriges poliser är skyldiga att behandla en anmälan om brott, muntlig eller skriftlig, utan uppskov och oavsett till vilken polismyndighet den lämnats.
Det kan vara problematiskt. Det förekommer till exempel att polisen vid en viss tid måste överge en plats där det finns risk för bråk, misshandel eller våld mot andra människor.
Jag pratade med en polis som berättade om precis det här. Han stod på ett torg där det fanns klubbar. Det var en fredagskväll. På grund av att någon anmälde en parkeringsskada var han tvungen att gå från platsen för att ta emot den här anmälan. Då blev någon misshandlad, och förövaren kom undan. Det här inträffar säkert i fler än i hans fall.
Det kan också handla om rena försäkringsärenden, där det inte är ett brott över huvud taget. Någon kan ha tappat bort sin plånbok eller vad det nu kan vara, och en polis måste gå från en plats där andra människor kanske riskerar att skadas.
Vi menar att man ska kunna hänvisa sådana ärenden till nästa dag, om inte skadan kan förvärras eller liknande, så att en sådan anmälan kan göras i en reception på en polismyndighet.
Riksrevisionen menar att det i genomsnitt tar 60 minuter från en sådan här anmälan till avskrivning. Vi menar att man borde kunna avvisa sådana anmälningar som inte uppenbart utgör brott. Enligt Riksrevisionen skulle det kunna frigöra uppemot 320 årsarbetskrafter inom polisen.
Konsekvensen av nuvarande system kan bli att allvarliga brott begås som polisen skulle ha kunnat förhindra om de inte tvingats lämna platsen. Med det här förslaget kanske vi kan undvika sådana situationer.
En annan av reservationerna handlar om snatteribrott, som är det vanligaste tillgreppsbrottet i Sverige. År 2010 var det nästan 17 000 snatteribrott. Alla sådana går givetvis inte till domstol, utan åklagare kan besluta om strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse för att snabba på processen. Men det är fortfarande så att det kan gå åt väldigt mycket tid åt ett sådant här ärende i dagens läge.
Jag fick ett exempel från en polis en gång. Han kom till en plats. Det var ett par personer som hade snattat i en butik vid 12-tiden på dagen. Utan att läsa hela berättelsen kan jag säga att han var klar med det här kl. 21.
Han fick först göra en butiksanmälan, som blev klar ungefär 45 minuter efteråt. Sedan skulle de identifiera gärningsmännen, som inte kunde svenska. Då var de tvungna att ta dit tolkar. Sedan skulle de visitera. Då behövde de skicka dit en annan polis för att visitera den kvinnliga tjuven. Då hade klockan blivit 14. Sedan var det en hel återrapportering när de kom tillbaka till polisstationen. Den här polisen var klar kl. 21. Det tog nio timmar. De fick använda två eller tre radiobilar och flera poliser. Detta är ett enormt resursslöseri.
Om man skulle kunna utfärda ordningsbot på samma sätt som man till exempel kan göra när det gäller fortkörning skulle man åtminstone i en stor andel av de här fallen kunna undgå sådana här långa, omständliga och byråkratiska processer. Effektiviteten skulle öka markant, som vi ser det, med ordningsbot för snatteri, och byråkratin skulle minska.
Vi har också en reservation om en tredje-gången-gillt-princip, som handlar om att man ska få maxstraff om man döms för ett brott för tredje gången inom en viss tidsperiod och inom samma brottskategori.
Man kan undra om detta hör hemma i det här betänkandet om effektiviteten i rättsväsendet. Men vi ser det som att den här tredje-gången-gillt-principen är förebyggande. Det kommer att bli mycket jobbigare att begå det tredje brottet - det gäller våldsbrott, sexualbrott eller narkotikabrott - för då åker man dit på maxstraffet.
Dessutom kan man hindra återfall i brott om de personer som uppenbarligen har en vana att begå brott, eftersom detta är tredje gången, sitter inlåsta. Då har de inte möjlighet att begå brott.
Tittar man till exempel på dem som kommer ut från livstidsstraff i Sverige, alltså de som har fått tidsbestämning, har de en lägre återfallsgrad än vad man generellt har för vanliga fängelsestraff, vilket kanske kan indikera att längre fängelsestraff också kan hindra återfall i brott. Tredje-gången-gillt-principen är alltså något vi vill införa.
Vi har också ett förslag om att införa fotboja för dem som begår grövre brott, framför allt vålds-, sexual- och narkotikabrott eller för dem som är en del av organiserad brottslighet. Fotbojan ska bäras i proportion till den tid de suttit av i fängelset och kommer också att kunna förebygga återfall i brottslighet. De kommer att ha frihet att röra på sig som de vill men hämmas när det gäller att begå brott eftersom de vet att deras position vid varje givet tillfälle kan kontrolleras om det behövs. Detta skulle också vara ett väldigt kostnadseffektivt sätt eftersom fotboja är billigt jämfört med andra medel. Det är alltså också något vi vill införa.
Sist men inte minst menar vi att sekretessen mellan SOS Alarm och polisen ska upphävas. En person som ringer till SOS Alarm i dag får svara på en rad frågor från operatören och redogöra för vad som hänt, men polisen har inte nödvändigtvis tillgång till dessa uppgifter omedelbart, vilket medför att det tar längre tid innan polis hinner komma på plats och kan hjälpa till. Ibland kan det också vara så att den som ringer blir stressad av att få upprepa det han eller hon har sagt ytterligare en gång för polisen ifall det skulle behövas.
Dessutom är polisen som en del i sin naturliga verksamhet dagligen ute och kör runt om i samhället. Vid en olycka eller ett brott är det alltså ofta troligt att polisen är närmare än vad ambulans kan vara och kan snabbare vara på plats för att ta hand om någon som är skadad.
Dessutom kan det vara så att om polisen får tillgång till dessa uppgifter omedelbart finns det en större chans att gripa gärningsmän i det fall det har begåtts ett brott. Vi menar därför att det är nödvändigt att reglerna om sekretess mellan SOS Alarm och polismyndigheternas länskommunikationscentral ändras så att polisen får tillgång till uppgifter om akuta ärenden samtidigt som övrig räddningstjänst.