Herr talman! Pär-Axel Sahlbergs anförande kan
ställas i kontrast till det anförande jag höll. Det är
uppenbart att vi står så långt ifrån varandra som man
över huvud taget kan komma när det gäller synen på
socialisering och vad som därmed hänger samman.
Pär-Axel Sahlberg nämnde inte med ett enda ord,
och jag kan förstå att han inte gjorde det, tillkomsten
av löntagarfonderna - detta fräcka försök att mer eller
mindre beröva företagen och företagarna deras medel,
detta oblyga försök att föra in socialismen bakvägen
och smygvägen socialisera stora delar av näringslivet.
Den demokratiska kontrollen av löntagarfonderna
var hela tiden ett problem. Det talades i början stora
ord om att styrelseledamöterna skulle väljas direkt av
folket i allmänna val. Det blev ingenting av det. Det
blev i stället pamparna som fick styra och ställa.
Det är alldeles självklart, herr talman, att det var
nödvändigt att förvandla löntagarfonderna till pri-
vaträttsliga subjekt för att föra institutionerna så långt
bort man kunde inte från demokratisk kontroll, som
Pär-Axel Sahlberg säger, utan från socialdemokratisk
klåfingrighet. Alla kunde förutsätta att man från soci-
aldemokratisk sida skulle göra sitt för att vrida klock-
an tillbaka om man fick en chans.
Nu skulle fonderna få en så myndighetsliknande
ställning som möjligt, som Sahlberg säger. Det är just
det som det gäller att förhindra. Vi har sett hur man
från Utbildningsdepartementets sida försöker utnyttja
de medel som skulle göra det möjligt för svensk
forskning att hävda sig på vissa spetsområden inför
framtiden. Vi ser nu hur man försöker ta in de pengar
som stiftelserna har i den allmänna forskningsbudge-
ten. Därmed utarmas också svensk forskning, vilket är
att beklaga. De nyaste greppen har ingen annan upp-
gift än att legitimera ett orättfärdigt ingrepp som tidi-
gare har skett i strid med Europakonventionen och i
strid med svensk grundlag.