Herr talman! Det finns två begrepp som alltid har
ställt till det för socialdemokratin, begreppen socia-
lism och socialisering. Hur skulle gamle Marx tolkas?
Vad skulle hans teorier leda till i praktiken? Därom
stred man länge.
Det är egentligen först på 1920-talet som frågan
på allvar kan sägas pacificeras. Vad gjorde man då?
Jo, man följde den gamla svenska traditionen, när
man inte vill ha någonting gjort tillsätter man en
kommitté eller utredning.
Det gjorde man i det här fallet också. Den första
socialdemokratiska regeringen tillsatte en socialise-
ringsutredning under ordförandeskap av Rickard
Sandler. Den gjorde ingenting, och den gjorde ingen-
ting. Så småningom fann finansminister Wohlin 1929
att det var dags att ge utredningen i fråga en nådatid.
Den upphörde någon gång i början av 1930-talet.
Men socialismen och socialiseringen fortsatte att
vrida om i den socialdemokratiska själen.
Så fick vi då efterkrigsprogrammet. Nu var den
stora skördetiden inne minsann. Men man kallade det
inte socialism. Man försökte i stället genomföra det
man uppfattade som socialistiska åtgärder. Det blev
fullt av regleringar. Så småningom ville tänkarna sätta
en rubrik på det nya som höll på att ske och kallade
det för funktionssocialism.
Alltnog, det riktiga socialistiska greppet lyste fort-
farande med sin frånvaro. Men så kom Rudolf Meid-
ner på det geniala greppet för hur man skulle lösa det
problemet: Vi skall låta företagarna socialisera sig
själva.
Genom den stöld av pengar från företagen som
ägde rum byggdes så småningom gigantiska fonder
upp. De var så gigantiska att man t.o.m. på socialde-
mokratisk sida baxnade inför vad som höll på att ske.
Alltnog, socialismen skulle nu kunna genomföras
så sakta och smygvis att människorna, som det hade
sagts, en gång skulle vakna upp och befinna sig leva i
ett socialistiskt samhälle. Kanske manade inte före-
dömena i öster helt till efterföljd. Men löntagarfon-
derna var en fråga som under hela 80-talet och början
av 90-talet definitivt förgiftade den svenska politiska
atmosfären.
Det var helt uppenbart att en borgerlig regering
som tog vid inte skulle kunna låta saken gå opåtalad
förbi. En så odemokratisk institution som löntagar-
fonderna, som uppmuntrade till pampvälde och som
kom att utgöra något av en kräftsvulst i det svenska
samhället, kunde man från borgerlig sida naturligtvis
inte tolerera. Men vad skulle man göra?
Ja, det riktigaste kanske hade varit att ge pengarna
tillbaka till dem man hade stulit ifrån en gång i tiden.
Men det var svårt av praktiska skäl. I stället kom man
på den som jag tycker mycket goda idén att i stället
för att göra ont värre i det svenska samhället sätta de
här pengarna i forskningens tjänst. De skulle gå till
den forskning som vi alla så väl behöver. Så bildades
forskningsstiftelserna och dessutom Chalmers och
Jönköpings högskolor som fria stiftelsehögskolor.
Naturligtvis kunde det här inte ge socialdemokra-
terna någon lugn nattsömn, utan frågan var hur man
skulle kunna återta makten över stiftelserna. De hade
ju nu blivit privaträttsliga subjekt, så man kunde inte,
om man verkligen skulle leva upp till orden
"respektera äganderätten", komma åt dem utan vidare.
Men på ett eller annat sätt ville man att det här skulle
lösa sig och även ge svar på frågan: Hur skulle man
kunna få in sina egna pampar och hejdukar i de här
stiftelserna för att där styra och ställa?
I suveränt förakt för grundlagen och för vad den
säger om egendomsskydd och i suveränt förakt för
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
genomdrev den socialdemokratiska regeringen att
regeringen skulle utse och entlediga ledamöter i stif-
telsernas styrelser. Detta var steg ett.
I dag står vi inför steg två. I propositionen
1996/97:142 föreslås att reglerna för handlingars
offentlighet skall bli tillämpliga på stiftelser som
bildats med medel från de avvecklade löntagarfonder-
na. Samtidigt kommer en vacker trudelutt om demo-
krati, en trudelutt som definitivt inte har i det sam-
manhanget att göra.
I praktiken betyder reglerna om att man gör hand-
lingar i stiftelserna tillgängliga för offentligheten inte
ett skvatt, därför att det är de redan. I praktiken är alla
de här handlingarna offentliga. I praktiken tillämpas
offentlighetsprincipens alla regler på dem. Men vad
det framför allt är fråga om, herr talman, är naturligt-
vis ett försök att i efterhand ge legitimitet åt det ode-
mokratiska och rättsvidriga agerande som regeringen
tidigare gjort sig skyldig till.
Löntagarfonderna kommer i och med detta att
fortsätta att vara det ideologiska stridsämnet. Det sista
ordet sägs naturligtvis inte i dag, utan det sista ordet
sägs först när socialdemokraterna har accepterat att de
pengar som så orättmätigt har tagits från landets före-
tagare och förts över i löntagarfonder nu får göra sin
tjänst hos en fri och obunden forskning. Alla skall
veta att efter den nedrustning som nu satt i gång på
universitetens och forskningens område behövs den
här friheten, och de här pengarna behövs mer än väl.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen och
avslag på propositionen.