Fru talman! Jag försökte i mitt anförande att hålla mig till dagens ärende, men eftersom Mikael Dahlqvist i sitt anförande framför allt ägnade sig åt det som är den stora frågan, där regeringen faktiskt inte gör det som behövs, har jag några frågor till honom angående det.
Du säger att den förra regeringen inte gjorde något och att det vi ser nu redan började för mer än ett decennium sedan. Den historieskrivningen hör jag socialdemokrater föra fram i var och varannan debatt i de sammanhang där vi talar om de här frågorna. Man får det att låta som om det inte var någon skillnad mellan vad som hände efter domen 2009 och vad som har hänt de senaste tre åren.
Det finns utredningar och myndigheter som har tittat på sammansättningen bland dem som söker statlig assistans och om det har skett någon förändring där. Nej, konstaterar man då, det är ingen skillnad där. De som söker ingår i samma personkrets, möjligen till och med i något högre utsträckning nu än tidigare.
Men man kan också välja att titta på hur många av dem som söker statlig assistans som får avslag. År 2008 - du refererade ju till domen från 2009 - var det 49 procent som fick avslag på en ansökan. Året efter var det 49,9 procent. Sedan kom hösten 2015 och år 2016. Då minskade beviljandegraden till 20 procent, och enligt de senaste siffrorna är den nu nere på 11,5 procent.
Menar Socialdemokraterna verkligen att det som skedde på hösten 2015 inte innebär någon skillnad? Då gick regeringen ut och sa att man var beredd att spara. Man gav direktiv till utredningen att spara på assistansen. Man gav direktiv till Försäkringskassan att bryta utvecklingen av timmarna. Därefter kan vi i statistiken se en drastisk skillnad. Erkänner inte Socialdemokraterna att den skillnaden finns?