Fru talman! I betänkandet som vi behandlar i dag rätas det ut en rad bekymmersamma frågetecken kring hur och när man ska ersätta och så vidare. Det är välkommet - det förenklar för de inblandade, så det står vi naturligtvis bakom.
Men samtidigt, som flera talare har tagit upp, löser det här inte de stora problem som vi har kvar med assistansersättningen. Detta innebär ju inte någon förbättring för de kanske 1 400 personer som förlorat sin assistans eller som fått nej och inte ja. I dag är det en av tio som får ja; övriga får nej. Det medför också orättvisor inom området. I dag är det faktiskt så att personer som har assistans behandlas mer förmånligt än personer som har blivit av med den, fått den reducerad eller fått nej. Det är en oacceptabel särbehandling.
Det här är, som flera har sagt, en stor frihetsreform. Den är avsedd att ge människor med funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett liv som Svensson - LSS. Men den har urholkats under senare år, som flera också har påtalat. Nedskärningarna sedan 2015 har verkställts av Försäkringskassan, och enskilda assistansberättigade känner det in på bara skinnet. Men det är inte bara de utan också deras anhöriga och deras arbetsplatser, där de inte längre kan inneha arbeten därför att de har blivit av med sina assistenter.
Jag vill nämna skaparna av den här reformen. Jan Lindholm var inne på Bengt Lindqvist. Jag vill gå ännu längre tillbaka i tiden. Det var Karl Grünewald, som blev medicinalråd på Socialstyrelsen med de här frågorna på sitt bord, som med egen erfarenhet som läkare ute på fältet reagerade mot hur många människor med funktionsnedsättningar som fick bo på institution. Hans mantra var: Vi måste skapa ett samhälle där man kan bo som alla andra människor. Det måste vara möjligt. Han lade grunden till LSS, som Bengt Westerberg plockade upp i sitt valmanifest 1985 och som Bengt Lindqvist sedan bejakade. Det är mycket tack vare att dessa båda Bengt samarbetade så väl som assistansreformen överlevde regeringsskiftet 1994. Det här är en tanke, en målsättning, som vi måste tillbaka till. Vi kan inte bara räkna kostnader hela tiden.
Vad gäller den pågående LSS-utredningen och ändrade direktiv läser vi dem kanske på lite olika sätt. Men jag tycker att det är ett felgrepp när regeringen sätter till utredningar och samtidigt skriver i direktiv att man inte får komma med några nyheter med mindre än att man tar bort andra saker, alltså att man måste hålla sig inom den budget som redan finns.
Vissa förslag på assistansområdet
Jag menar att en utredning ska utgå från målsättningen att tillgodose funktionsnedsatta personers behov av att leva i frihet som andra. Man ska titta på vad det är för behov som behöver tillgodoses, kostnadsberäkna dem och lämna över till en regering. Sedan är det politikens sak att prioritera mellan olika angelägna områden, och då är det inte säkert att det här ska prioriteras bara inom det sociala området. Vi har ju avgränsade budgetområden i budgeten - nian, tian, elvan, tolvan och så vidare. Det kan i så fall bli nedskärningar av anslag inom andra områden, för det handlar om vilka behov vi vill tillgodose.
Jag kan också se att vi har åldersdiskriminering i det här sammanhanget. Jag har talat om den tidigare i kammaren. Upp till 65 kan du vara assistansberättigad, men har du inte assistans utan får behov efter 65 är det hemtjänst och anhörigvård det handlar om. Vi ser grupper som kommer in i den här så att säga farozonen, nämligen de som polioskadades i de senaste epidemierna i början av 50-talet och de neurosedynskadade. Det finns andra exempel. Jag skulle gärna se att en sådan här regering tittar också på deras behov och beräknar vad assistans kostar i jämförelse med hemtjänst, anhörigvård, bortfall av arbetsinkomst och annat så att vi i politiken sedan kan prioritera.
Vi i Liberalerna står bakom det särskilda yttrandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 maj.)