Fru talman! Ledamoten tar upp två ganska viktiga frågor utifrån att vi faktiskt ska kunna komma överens.
När det gäller vårdnadshavare – det är vad det handlar om egentligen – och vem som faktiskt ansvarar för barnet är det i min värld inte en konstig tanke att någon som slår, nedvärderar eller kränker ett barn inte är den rätta vårdnadshavaren. Då måste man hitta andra lösningar.
Det finns i dag möjlighet att ha tillfälliga vårdnadshavare under en period. Det utnyttjas inte i tillräcklig utsträckning, menar jag. Man skulle kunna använda det betydligt mer. Men jag håller med ledamoten om att man säkert kan komma överens om och hitta lösningar för hur man kan göra vårdnadsöverflyttning enklare i fler fall än i dag, om vi menar allvar med att vi hela tiden ska ha barnperspektivet.
Däremot är jag också ödmjuk och vill säga att det vi vuxna tycker är bäst för barnet inte alltid är det som barnet tycker är bäst. En del barn vill faktiskt ha kontakt med båda sina föräldrar, även om någon av dem är kränkande eller våldsam utifrån deras perspektiv. Då får vi vuxna lösa det på bästa sätt, så att de inte utsätts för våld och kränkande behandling. Det är en svår fråga, men jag tror att vi kan hitta lite lösningar på den.
När det gäller surrogatmödraskap har vi samma uppfattning. Vi får försöka jobba gemensamt med de frågorna framåt. Jag tror att det är en fråga som egentligen är tvådelad. Vi vill inte att det ska ske. Men när barnen väl kommer till Sverige måste vi ta hand om dem som alla andra barn. Den tvekampen måste vi på något sätt hitta lösningar på, så att inte barnen drabbas. Det är inte deras fel att de har blivit till på det sättet, utan det är vi vuxna som har skapat den situationen. Jag tror att vi måste jobba på båda hållen där.