Fru talman! Jag noterar att det finns en bred partipolitisk samsyn kring detta mellan de stora partierna, åtminstone några av dem, här i kammaren. Vi tycker att nuvarande ordning är tillräckligt god för Sveriges barn. Det finns också goda skäl för det.
Jag tyckte inte riktigt att jag fick svar på min fråga. Nu vet jag att detta är replikskiftets slutreplik, men jag vet också att ledamoten Martina Johansson har sitt huvudanförande kvar. Jag tillåter mig därför att upprepa frågan: Hur ska detta genomföras praktiskt? Jag menar inte i lagparagrafen, men lagar måste kunna vara verkställbara. Hur ska det genomföras att fastställa detta på det sätt som ledamöterna här tidigare talade om?
Ska man tvinga kvinnan att ta fostervattenprov? Ska man tvinga kvinnan att ta blodprover? Ska man kunna driva en gravid kvinna till domstol genom att hävda att man är pappa till hennes barn? Vad händer om det sedan när barnet är fött visar sig att domstolen hade fel?
Detta är den typ av överväganden som vi som lagstiftare ändå måste föreställa oss kan uppkomma. Lagar måste kunna vara verkställbara för de myndighetsutövare som ska jobba med detta.
Vi socialdemokrater vill inte se ett Sverige där staten påtvingar gravida kvinnor allvarliga och omfattande kroppsliga ingrepp. Det är inte det land vi vill ha.
Här blir de som framställer dessa förslag svaret skyldiga. Hur ska det här kunna verkställas?
Jag tycker att nuvarande regering verkar ha landat rätt när den väljer att inte gå vidare med det tillkännagivande som riksdagen på initiativ av regeringsunderlaget och Centerpartiet lade fram förra mandatperioden. Det hedrar justitieminister Gunnar Strömmer.