Herr talman! Låt mig först tacka utrikesministern för svaret. Det var ett mångordigt svar. Jag hade förstås önskat att det hade funnits mer av substans i det och kanske också koppling till den fråga jag ställde i interpellationen, det vill säga om Sverige kommer att ta några initiativ för att peka på de oacceptabla konsekvenserna för mänskligheten av ett kärnvapenkrig. Det svarade utrikesministern inte på. Där svarade han bara: Det är inte där problemet ligger. Sedan övergick utrikesministern från att vara aktör till att vara kommentator och tala om vad som händer i världen, vad Obama har sagt, vad något annat lands regering har gjort och så vidare. Debatten här i kammaren handlar ju om vad utrikesminister Carl Bildt vill att Sverige ska göra för kärnvapenansträngningar.
Track record, alltså historien, här är ju inte speciellt positiv för Carl Bildt. Det började med att Sverige inte utnyttjade sin röst i Nuclear Suppliers Group och godkände att Indien fick nukleär kapacitet och kunnande trots att man inte har skrivit under icke- spridningsavtalet. Detta riskerar naturligtvis att leda till att trovärdigheten i icke-spridningsavtalet inte kan upprätthållas. Detta var vad regeringen började med.
När sedan Norge tog initiativ till att förbjuda klustervapen, just med tanke på att dessa vapen har sådana fruktansvärda och oacceptabla konsekvenser för människorna, stod Carl Bildt här i riksdagen, bland annat i debatter med mig, och förlöjligade hela initiativet och sade att det väl inte skulle hända så mycket om Timor-Leste skriver under avtalet.
Det blev dock betydligt fler länder, långt över 100 länder, som till slut skrev under klustervapenkonventionen som Norge drev fram. Även om utrikesminister Carl Bildt tog mycket lång tid på sig fick vi honom ändå ända dit att han till slut skrev under klustervapenkonventionen.
Nyligen hörde vi att regeringen bestämde sig för att man skulle lämna New Agenda Coalition, det samarbete som Sverige startade en gång i tiden, 1998, för att driva på nedrustningsarbetet, speciellt inför icke-spridningskonferenserna. Det var ett väldigt lyckat samarbete. Det bidrog med mycket under de olika NPT-konferenserna i början av 2000-talet. Det var många olika förändringar som kom därifrån.
Jag presenterade ett tolvpunktsprogram för nedrustning i en utrikespolitisk debatt med Carl Bildt, där jag pekade på att samarbetet i NAC behövde ny energi och nya tag. Jag uppmanade utrikesministern att ta initiativ för att NAC skulle kunna fungera. Jag sade till och med att jag tyckte man skulle fundera på att kasta ut Egypten, för Egypten hade en annan politik än vad vi krävde i NAC på den tiden.
Ingenting hände, och bara för några månader sedan sade regeringen: Nej, vi är inte överens med de andra i NAC, så nu lämnar vi det initiativet i stället.
Jag har inte mycket att säga om det. Ministern tog ju inte vår passning från Socialdemokraternas sida, det vill säga att vi skulle gör nya försök i NAC. Det är klart att NAC spelade ut sin roll ur ett svenskt perspektiv. Det håller jag med om.
Men problemet är: Var finns de nya initiativ som regeringen tar? Det tas ju inga initiativ. Utrikesministern kommenterar vad andra gör i nedrustningsarbetet men gör ingenting själv. Det är därför den här interpellationen ställs.
Vid översynskonferensen senast i Genève, för bara något halvår sedan, enades bortåt 80 länder av de 100 närvarande om att skriva under ett uttalande där man pekade på att konsekvensen av ett kärnvapenkrig är fullständigt oacceptabel för mänskligheten. Sverige valde att inte skriva under.
Det är klart att vi då ställer oss frågan: Vad är det för ess i skjortärmen som utrikesministern har? Vilka andra initiativ tycker Carl Bildt att Sverige ska stödja eller driva? Det var ju det som var min interpellation. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta? Vad vi fick som svar var mångordiga kommentarer om vad som sker i världen.