Herr talman! Urban Ahlin har frågat om jag och regeringen ämnar medverka till kommande internationella initiativ kring frågan om de oacceptabla konsekvenserna för mänskligheten som kan orsakas av kärnvapen.
Låt mig börja med att säga att jag tror att alla och envar är väl medvetna om de förödande konsekvenser som varje form av användning av kärnvapen, för att inte tala om en fullskalig kärnvapenkonflikt, skulle ha. Det är inte där problemet ligger.
Utan utmaningen är - förutom det självklara att förhindra vidare spridning av dessa vapen - att övertyga de olika kärnvapenmakterna om att det är förenligt också med deras grundläggande säkerhetspolitiska intressen att successivt minska sina arsenaler.
Det viktiga målet om en värld utan kärnvapen är sannolikt avlägset, men det gör det desto viktigare att vi steg för steg, i land efter land, kan röra oss i den riktningen.
För det första arbetar Sverige självklart för att minska dagens mycket stora arsenaler av dessa vapen.
Såväl USA som Ryssland har avsevärt minskat sina strategiska nukleära arsenaler under de senaste decennierna. Vi har välkomnat detta, samtidigt som vi konstaterat att det bör finnas utrymme för fortsatta ömsesidiga reduktioner. Vi välkomnar därför det tillkännagivande som president Obama gjorde i sitt tal i Berlin förra veckan, då han uttalade ambitionen att minska USA:s utplacerade strategiska kärnvapen med upp till en tredjedel och söka förhandlingar med Ryssland. Sådana förhandlingar borde kunna inledas relativt snart.
Förr eller senare måste detta leda till krav på reduktioner av även övriga kärnvapenmakters arsenaler, även om dessa ju i dag är betydligt mindre.
Detta leder dock till en rad nya och komplicerade frågeställningar.
En fråga där vi har vi haft anledning att uttala särskild oro gäller så kallade substrategiska eller taktiska kärnvapen, inte minst för att dessa är koncentrerade till Europa och finns i vårt eget närområde.
Icke minst i Ryssland förefaller det nu att ske en icke obetydlig utveckling av nya vapen i denna kategori, vilket vi ser på med betydande oro. Också amerikanska planer på avancerade modifieringar av de taktiska kärnvapen man fortfarande har kvar i ett antal europeiska länder tillhör denna oroande bild.
Jag har framfört vår oro för dessa utvecklingar på hög nivå till såväl Ryssland som USA, och jag välkomnar att president Obama nu har uttalat avsikt att arbeta för kraftiga reduceringar av de amerikanska och ryska taktiska kärnvapnen i Europa. Vi kommer att, i samråd med andra länder, överväga ytterligare initiativ i denna fråga. En ny våg av modernisering av taktiska kärnvapen i Europa är fundamentalt oförenlig med strävan efter successiva reduktioner.
Vårt mål är att dessa vapen inledningsvis dras bort, och att dessa vapen successivt helt elimineras.
Detta är, av uppenbara skäl, en viktig fråga för Sverige.
För det andra har vi fäst betydande vikt vid att stärka och utveckla den existerande regimen av kontroller och överenskommelser på detta område.
Vi har tillsammans med Mexiko sedan två år ett uppdrag att verka för ett ikraftträdande av det fullständiga provstoppsavtalet CTBT. Avtalet förhandlades fram 1996 men har ännu inte trätt i kraft då åtta länders ratificeringar fortfarande saknas.
Under tiden Sverige haft detta uppdrag har bland annat Indonesiens parlament godkänt avtalet - ett land vars ratificering krävs för ikraftträdande.
I samarbete såväl med Mexiko som med andra länder arbetar vi nu för ytterligare initiativ. Av alldeles särskild betydelse är självfallet USA, och det är vår förhoppning att Obama-administrationen ska verka för en ratificering under denna mandatperiod.
En annan viktig aspekt handlar om att förhindra spridning av kärnvapen till fler länder. Här är kontakter med Iran och Nordkorea centrala.
Ett fullgott samarbete i enlighet med förpliktelser mellan Iran och internationella atomenergiorganet IAEA är ett krav från svensk sida. Vi tillhör dem som tydligast arbetar för en diplomatisk lösning på de frågeställningar som fortfarande är utestående.
Huruvida det iranska presidentvalet innebär nya möjligheter i detta avseende är ännu för tidigt att bedöma.
Viktigt i detta sammanhang är också att försöka att föra tanken på en massförstörelsevapenfri zon i Mellanöstern framåt. Mycket av detta arbete kommer att fokuseras kring den kommande översynskonferensen för icke-spridningsavtalet NPT.
Ett annat ibland underskattat arbete handlar om att minska farorna med kärnvapen och de initiativ som tagits för att öka säkerheten kring höganrikat uran och upparbetat plutonium. Även om vi aldrig får släppa fokus vad gäller nedrustning av befintliga kärnvapenarsenaler ligger kanske de mest överhängande farorna i att kärnvapen eller radioaktivt material ska användas av terrorister mot civila mål. Här har Sverige som bekant gjort egna åtaganden.
På den negativa sidan måste dock konstateras att den så kallade nedrustningskonferensen i Genève har varit blockerad under de senaste 15 åren. Det är framför allt för att ett land, Pakistan, inte är villigt att ens påbörja förhandlingar om ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål.
Farorna med användning av kärnvapen är väl kända. I allmänna ordalag gäller detta nog också faran med ytterligare spridning av dessa vapen.
Men framgång i arbetet för en värld utan kärnvapen ligger i att hindra ytterligare spridning och steg för steg minska existerande arsenaler.
Huvudansvaret för detta ligger alldeles självklart på de existerande kärnvapenmakterna, men med kompetens, kunnande och engagemang har också Sverige, som jag angett, möjlighet att göra viktiga insatser.