Herr talman! Jag får tacka för svaret. Det var
mycket kort, men det behöver inte vara sämre för det.
Det viktiga är vad som står där.
Anledningen till interpellationen är att vi väl alla i
riksdagen är överens om att eftersom den här lag-
stiftningen är rätt ny har den inte satt sig riktigt ännu.
Det kan dyka upp problem under resans gång. Det har
också av och till varit stor oro inom handikapprörel-
sen som har gjort att vi har fått diskutera de här frå-
gorna.
Jag har ett par frågor om svaret som jag skulle
vilja ta upp. Det sägs att försäkringskassorna, Riks-
försäkringsverket och domstolarna skall tolka och
tillämpa de beslut om assistansersättning som fattas
av riksdagen och regeringen och att det inte är rege-
ringens uppgift att ge synpunkter på hur detta sker.
Jag undrar om det kan vara helt korrekt. Vem skall
annars ha tillsyn över försäkringskassorna, Socialsty-
relsen och Riksförsäkringsverket om inte regeringen
har det? De är ju regeringens verktyg. Vi har gett
mandat till regeringen.
Vi tog ett initiativ från socialutskottet när vi fick
in klagomål om schablonersättningen, OB-
ersättningen osv. Vi kallade till oss representanter för
de här myndigheterna och ville ha synpunkter på hur
de hade tolkat reglerna, om de hade tolkat våra inten-
tioner rätt. Då fick vi fram att det var viss osäkerhet i
frågor som gällde t.ex. OB-ersättningen.
Det är många gånger mycket bra med schabloner-
sättning. Det är ett enkelt och rationellt förfarande.
Men de assistansberättigades behov är mycket indivi-
duella, och det måste man ta hänsyn till.
Jag undrar ändå om det inte är regeringens ansvar
att se till att det fungerar på ett bra sätt och att försäk-
ringskassorna och Riksförsäkringsverket sköter detta
så bra som möjligt. Det kan ju inte vara riksdagens
uppgift. Vår uppgift är att föra fram medborgarnas
synpunkter när de slår larm till oss.
Jag har också en fråga om 65-årsdagen. Som
framgår här är detta förenat med en viss kostnad. Men
det är inte i första hand en kostnadsfråga, som jag ser
det, utan mer en principfråga. Det måste vara rätt
grymt för en människa som har haft personlig assi-
stent fram till 65-årsdagen att helt plötsligt bli av med
denna och kanske återgå till gamla förhållanden. När
man har vant sig vid att leva ett rikt liv och fått en
högre livskvalitet är det svårt att återgå till kommu-
nens omsorg i stället. Den kan variera väldigt mycket
från kommun till kommun.
Det är inte bara fråga om de assistansberättigade.
Jag tänker närmast på de anhöriga. Vi hade en träff i
Göteborg med de assistansberättigade för några må-
nader sedan. Då hade en äldre man från Skåne rest
upp. Han var make till en assistansberättigad kvinna.
Han var fylld av ångest för den dag då hon skulle fylla
65 år. Då visste han att hela ansvaret skulle återgå till
honom igen. Han skulle inte klara av det. Han var
livrädd för det som skulle hända.
Jag tror att det är viktigt att vi ser över 65-
årsregeln. Jag är förvånad över att den inte var med i
den nationella äldreplanen, eftersom utredningen har
rekommenderat att vi skall ta bort den gränsen. Jag
tror att det är en mycket viktig reform.