Herr talman! Det finns, säger Bo Holmberg, en oro
inom sjukvården i Sverige. Jag tror att det på flera
håll är så.
Det finns flera skäl till detta. Ett skäl är förstås att
sjukvården är så oerhört viktig. Den är framför allt
viktig för oss när vi är som svagast, oroligast och
sjukast. Det är därför vi har den.
Vi befinner oss för närvarande i den värsta
ekonomiska kris vårt land har genomgått sedan
1930-talet, alltså på två generationer. Det har för
den här regeringen och för mig varit en väsentlig
uppgift att försöka se till att svensk sjukvård under
dessa år skall kunna klara sig och ge en god service
till medborgarna, och i bästa fall -- trots det
ekonomiska läget -- förbättra sin verksamhet.
På några områden tror jag att det är klart att
verksamheten har blivit förbättrad. Ett sådant
område gäller den s.k. ÄDEL-reformen, som Bo
Holmbergs parti och det parti jag företräder var
inblandade i häromåret. Socialstyrelsens och
andras utvärderingar tyder på att den i huvudsak
har lett till förbättringar. Ett annat område är de
operationsköer som har plågat den svenska
sjukvården och framför allt dess väntande patienter
i decennier, men som i dag är avsevärt kortare än
för bara några år sedan. Det går att räkna upp en
del andra områden, inte minst husläkarområdet,
där svenska folket för första gången nu i år och
nästa år kommer att hamna i en situation där den
som vill har rätt till en egen läkare.
Den svenska sjukvården är oerhört omfattande.
Den omfattar ungefär 10 % av alla anställda i
Sverige och kanske 8-9 % av alla resurser i Sverige.
Den omfattar också miljontals möten mellan
vårdgivare och oss medborgare-patienter. I en så
stor verksamhet finns saker som fungerar lysande,
andra som fungerar hyggligt och åter andra som
fungerar dåligt. Men jag tror att jag vågar säga att
den genomsnittliga bilden av svensk sjukvård ändå
är att den i dag är t.o.m. bättre än för några år
sedan, trots det ekonomiska läget och tack vare
fantastiska insatser av vårdpersonalen.
Om detta är sant menar jag, herr talman, att det är
en mycket stor och viktig insats som gjorts på det
här området.
Bo Holmberg försöker få den solidaritetstanke som
han och jag är helt överens om att bli något slags
argument emot sådana saker som husläkare och
andra viktiga förändringar i svensk sjukvård. Det är
möjligen retoriskt användbart, vad vet jag, men det
är framför allt inte speciellt sant. Annars måste han
ju fortsätta resonemanget och låta mig och
riksdagen och många andra få veta på vilket sätt det
strider mot solidaritetstanken att alla i vårt land
skall kunna få en fast läkarkontakt. Det är ju
någonting som överklassen i de flesta länder alltid
har skaffat sig.