Herr talman! Jag vill gärna göra rättvisa åt Svenska
läkareförbundets tidning och dess skribent. De har
stött reformen, även om de nu är oroliga. Men jag
ville framhålla att även de -- oavsett motiv -- känner
att det är anarki och andra problem nu på fältet. Jag
ville ta det som intäkt för att den oro jag kände
inför denna reform nu tyvärr besannas.
När man åker runt i Sverige i dag, Bo Könberg,
finner man en stor oro för vad som skall hända med
svensk sjukvård. Skolhälsovården är på väg att dras
ned. Företagshälsovården är rätt ordentligt på väg
ned -- från 900 enheter till 600 vid årsskiftet.
För 50 år sedan beslöt Sveriges riksdag att vi skulle
bygga upp en mödra- och barnhälsovård. Detta har
lett till minskad spädbarnsdödlighet och bättre
hälsa hos våra mödrar. I fjol beslöt riksdagen att
säga: Detta ger vi inte längre något nationellt stöd.
Det får vara en affär för förhandlingar hos de
enskilda landstingen i samband med
husläkarreformen.
Till det kommer -- vilket Bo Könberg inte är skyldig
till för det ligger på enskilda landsting -- de här
köp--sälj-systemen. Människor börjar fråga sig: Är
det penningvärdet eller människovärdet som skall
styra svensk sjukvård?
Vem skall föra de svagas talan om inte samhället
och ansvariga sjukvårdspolitiker gör det på ett så
viktigt, basalt trygghetsområde som sjukvården
utgör?
Jag känner för att det är dags att lugna ner alla
experiment, alla köp--sälj, och i stället säga till
svenska folket: Nu skall vi lugna ned oss när det
gäller neddragningar. Nu måste vi se efter hur det
totalt sett står till inom sjukvården, så att våra barn,
våra ungdomar och våra gamla kan tas om hand på
ett bra sätt.
Jag tror nämligen, Bo Könberg, att
solidaritetstanken sitter djupt hos svenska folket.
Om vi ger oss in på äventyrligheter och bryter
sönder solidariteten, tryggheten och rättvisan i
svensk sjukvård, då kommer väljarna att säga ett
klart nej.
Jag hoppas, i likhet med Bo Könberg, att vi i viktiga
frågor, vilket jag anser att sjukvården är, inte skall
ägna oss åt den här typen av kast, utan kan bilda
stabila majoriteter, så att var och en vet: Sjukvård
skall jag få, oavsett om jag är stor eller liten, rik
eller fattig, bor i Norrbotten eller i Skåne; och att
man håller fanan högt för den solidaritetstanken i
svensk sjukvård också i framtiden.