Herr talman! I den här interpellationsdebatten har
vi inte kommit in så mycket på bakgrunden till
husläkarlagen, eftersom den är så väl känd.
Bakgrunden är de många, många årens debatt om
bristerna i svensk primärvård framför allt vad det
gäller utbyggnaden av antalet läkartjänster och
möjligheterna för enskilda att få en fast relation till
en husläkare som de själva har valt.
Bo Holmberg nämnde inledningsvis att det fanns en
möjlighet att nå en kompromiss med
Socialdemokraterna i den här frågan men att
regeringen gick vidare och föreslog ett
obligatorium. Bo Holmberg och jag borde vara
lämpliga att ge besked i den här frågan, eftersom
det var vi som förde de här samtalen. Det var ett
initiativ från min sida att vi skulle prata om detta
i akt och mening att försöka nå samförstånd över
blockgränserna. Det är något jag önskar i de allra
flesta stora politiska frågor, för att inte säga alla,
där det är möjligt.
Den punkt jag uppfattade att vi inte kunde komma
överens om gällde etableringsfriheten, dvs. att man
skall ha möjlighet att konkurrera med den
landstingskommunala primärvårdens husläkare
även i landsting där den politiska majoriteten
eventuellt är emot. Jag har ingen vag utan en
mycket bestämd minnesbild av att det var den
punkten det gällde. Det kan också beläggas av de
kommentarer som Bo Holmberg gjorde till
massmedierna efter samtalen, som tyvärr inte
nådde ända fram.
Jag blev litet förvånad över att Bo Holmberg
åberopade ett avsnitt i Läkarförbundets tidning
Läkartidningen som argument emot reformen.
Sanningen är att de invändningar som
Läkarförbundet haft under resans gång mot
propositionen om husläkarlag och mot
tillämpningen under hösten i vissa delar -- Bo
Holmberg läste innantill i tidningens ledare om
detta -- görs från rakt motsatt håll i förhållande till
Bo Holmbergs invändningar. I den åberopade
ledaren kritiseras förslaget egentligen på en enda
grund. Det gäller att jag och därefter riksdagens
majoritet gav för stor frihet till de enskilda
landstingen. I den ledare Bo Holmberg refererade
till sägs att det har blivit kaos. Om Bo Holmberg
har läst hela ledaren var hänvisningen inte särskilt
snygg. Om han inte har läst hela ledaren har jag
lättare att förlåta honom.
För var och som har följt den här frågan är det
uppenbart att den kritik som Bo Holmberg har mot
husläkarsystemet är den rakt motsatta mot den som
Läkarförbundet har. Om man är Bo Holmberg, och
således är emot husläkarlagen, kan man tala om att
Läkarförbundet och andra också är emot den men
av andra skäl. Men man bör inte ge intryck av att
det finns en massiv och samlad opinion som tycker
lika. Fr.o.m. det att propositionen lades fram har
Läkarförbundet kritiserat mig och förslaget. Man
tycker att huvudgreppet är bra men att landstingen
har fått för stort inflytande.
Herr talman! Hela den här interpellationsdebatten
gäller ett önskemål från Bo Holmberg och nu även
Eva Zetterberg om att de enskilda landstingen skall
få större inflytande på de enskilda inidividernas
bekostnad. Man skulle med andra ord se till att i
vissa landsting i vårt land skulle husläkarlagens
paragraf om att man har rätt att välja en husläkare
inte gälla. Vi har helt olika uppfattningar i det
avseendet, vilket jag hoppas har framgått av
diskussionen i dag. Jag anser förstås att det skall
finnas lagliga möjligheter i vårt land för alla,
oavsett vilket landsting eller vilken primärkommun
med sjukvårdsansvar man bor i, att välja en egen
husläkare.
Bo Holmberg vill dementera att han ägnar sig åt
mytbildning. Det finns inte särskilt mycket kraft i
den dementin. En stor del av Bo Holmbergs
agerande här i dag liksom under det gångna
halvåret i den här frågan har handlat om
mytbildning. Han har försökt måla upp en bild av
en mycket strikt reglerad husläkarlag som talar om
precis hur det skall se ut på varje vårdcentral i vårt
land. För var och en som har ägnat fyra minuter åt
att läsa lagen -- socialutskottets ordförande har
naturligtvis ägnat långt mycket mera tid åt den --
framgår det tydligt att lagen reglerar de principiella
grunderna. Det gäller rätten att välja,
etableringsfriheten och rätten att ha
konkurrensneutralitet. Därigenom inskränks
förstås i någon mening landstingens frihet. Man vill
öka medborgarnas frihet.
Eva Zetterberg konstaterade att Vänsterpartiet har
varit emot husläkarlagen. Det har jag uppfattat.
Det var inte därvidlag det rådde någon osäkerhet
från min sida. Däremot sade jag här i talarstolen att
jag inte kunde erinra mig om Vänsterpartiets
representanter på Landstingsförbundets kongress
1991 var för eller emot det förslag som antogs i
mycket bred enighet, inkluderande Bo Holmbergs
parti. Förslaget innebar att man ville verka för att
det i vårt land skulle byggas upp ett
husläkarsystem/familjeläkarsystem.
Avslutningsvis tog Eva Zetterberg i sitt inlägg upp
det faktum att om man inte har sagt att man vill
slippa ha en husläkare så kommer man att få ett
brev från landstinget som talar om vilken husläkare
man tills vidare kan vända sig till. Eva Zetterberg
anser att det är samma sak som att födas in i en
religiös organisation, kyrkan, eller i ett politiskt
parti. Jag har, herr talman, litet svårt att se den
parallellen.