Herr talman! Husläkarlagen har tillkommit därför
att många av oss, majoriteten av riksdagen, har
uppfattat att det är en brist i svensk sjukvård att
man som patient inom den svenska primärvården
inte har haft rätt att få en egen läkare.
Detta har bl.a. det parti som jag representerar
verkat för länge. Den tankegången anslöt sig
Landstingsförbundets samtliga partier till
häromåret, åtminstone de partier som deltog i
debatten. Jag skall kanske göra undantag för Eva
Zetterbergs parti. Vänsterpartiet är inte alltid lätt
att placera i sjukvårdssammanhang, men det parti
som Bo Holmberg företräder anslöt sig till denna
tankegång.
Den lag som är antagen innebär just att alla i
Sverige som vill har rätt till en egen läkare, en
husläkare. De som inte vill ha en husläkare kan
anmäla det till det landsting de tillhör, på samma
blankett som har skickats ut till alla medborgare i
länet. De slipper därmed husläkare. I övrigt råder
det liksom hittills mycket stor frihet för landstingen
att organisera vården efter egen bedömning, efter
lokala förhållanden eller efter de uppfattningar
som är företrädda i landstingsfullmäktige i
respektive län. Det finns ingenting i husläkarlagen
som talar om hur mödravården eller barnavården i
länet skall organiseras. Det fanns det egentligen
inte tidigare heller, och det finns det inte nu.
Det som Bo Holmberg och många andra ägnar sig
åt är en mytbildning. Den kan möjligen lura några
ett kort tag, men verkligheten tar med tiden alltid
kol på myten.
De län som vill ha en viss organisation av sin
distriktssköterskeverksamhet,
barnavårdsverksamhet eller
mödravårdsverksamhet har haft möjlighet till det
hittills. De kommer att ha den möjligheten även i
fortsättningen.
När det gäller den andra punkten som har betydelse
för detta gjorde majoriteten av riksdagen
bedömningen att landstingen skulle få möjlighet att
ha två år på sig för att genomföra själva reformen.
Bo Holmberg har tagit upp en fråga som rör Malmö
kommun. Han har talande utvecklat hur väl
fungerande primärvården är just i Malmö
kommun. Mitt intryck genom åren som
landstingspolitiker har inte varit att Malmö har
varit den kommun som har byggt ut primärvården
mest bland de svenska sjukvårdshuvudmännen --
jag har delvis varit verksam inom
Landstingsförbundet även på riksplanet. Det är
möjligt att Bo Holmberg har en färskare
bedömning än dem som jag tog del av under mina
år inom landstingspolitiken.
Jag måste erkänna att jag i själva verket då och då
har varit förvånad över att man har varit så litet
benägen att bygga ut primärvården i Malmö trots
de erfarenheter som finns på andra sidan sundet.
Malmö ligger ju så pass nära Danmark och fram till
för några hundra år sedan tillhörde man Danmark.
Om det beror på bristen på fasta förbindelser eller
på något annat vet jag inte. Detta är ändå det
intryck som jag har fått.
Efter det att Bo Holmberg ställde den här
interpellationen till mig har tyvärr en majoritet i
Malmö stadsfullmäktige ställt sig bakom att skjuta
på genomförandet av husläkarlagen nästan så länge
som det är möjligt enligt lagen. Majoriteten består
av Socialdemokraterna och Skånepartiet, möjligen
också Vänsterpartiet. Jag vet inte om
Vänsterpartiet är representerat där. Det har jag
inte efterforskat.
Det ligger i sakens natur att denna möjlighet finns
eftersom riskdagen på mitt förslag öppnade
möjligheten att variera genomförandet tidsmässigt
i olika delar av landet.
Såvitt jag förstår innebär detta att möjligheten för
privata läkare att etablera sig som husläkare i
Malmö finns sedan några veckor tillbaka. Det Bo
Holmbergs partivänner tillsammans med
Skånepartiet har sett till är att
landstingskommunala, i det här fallet
primärkommunala, allmänläkare inte har
möjlighet att lista patienter förrän tidigast den 1 juli
1995.
För de värsta privatiseringsivrarna i svensk debatt
skulle väl detta kunna betraktas som ett bra beslut,
dvs. att man gör det möjligt för de privata läkarna
att göra något så attraktivt som att erbjuda
husläkartjänster men förhindrar de
primärkommunala läkarna att göra det.
Herr talman! Jag skall inte förneka att jag har känt
en viss förvåning över att just det beslutet har
genomförts med hjälp och på anstiftan av Bo
Holmbergs partivänner. Det är en sak som Bo
Holmbergs partivänner får förklara för sina
medlemmar och väljare i Malmö kommun.
Bo Holmberg sade i sitt anförande alldeles nyss att
Socialdemokraterna och regeringspartierna var
överens om att de som vill skall få lista sig för en
egen läkare. Det man från socialdemokratiskt håll
vände sig mot var obligatoriet. Det är också en del
av mytbildningen i sammanhanget, därför att lagen
är uppbyggd så, att den som vill skall få och har rätt
att lista sig. För säkerhets skull har det skrivits in
en helt egen lagparagraf i husläkarlagen, som är en
ganska kort lag. Det är en lagparagraf som stadgar
att den som inte vill ha en husläkare slipper det.
Något obliagatorium i den meningen finns alltså
inte.
Inom ramen för den svenska traditionen på
sjukvårdsområdet, som jag själv är anhängare av,
finns det en betydande frihet för de olika
landstingen att utforma vården som de vill. Den
enda inskränkningen, om man vill använda det
ordet, i landstingens frihet i samband med
husläkarlagen är egentligen att alla som bor i
Sverige har rätt att lista sig hos en egen husläkare.
Det innebär förstås en ökning av medborgarnas
frihet.
Herr talman! Eva Zetterberg ställde en fråga till
mig om försöksverksamhet ute i olika län. Det är
någonting som jag ofta har varit anhängare av. I
någon mån har jag kanske här och var bidragit till
sådan.
Jag måste säga att jag inte förstod ändamålet med
den här försöksverksamheten och vad man skulle
syssla med. Därför har jag litet svårt att svara på
Eva Zetterbergs fråga.