Fru talman! Vi befinner oss i en kluven tid. Vi kan glädjande nog konstatera att vissa typer av brott minskar och att utsattheten för vissa typer av brott sjunker. Men samtidigt ser vi väldigt allvarliga tendenser till en ny hotbild i vårt samhälle. Det dödliga våldet ökar. Användandet av skjutvapen ökar. Otryggheten i vissa delar av våra bostadsområden ökar. Det blir allt svårare för blåljuspersonal att gripa in, hjälpa och stötta människor, eftersom man möts av ett motstånd som många gånger är oförklarligt.
Vi har under en följd av år sett en ökad användning av automatvapen, till och med handgranater, och attacker mot polisbilar. Man ger sig på rättsväsendets företrädare både på stationer och faktiskt i deras hem. Det är någonting som vi de facto inte kan acceptera och någonting som vi måste få stopp på. Under en lång följd av år har vi kunnat se att den ökade vapenanvändningen också måste leda till konsekvenser för oss som lagstiftare. Det har varit för lätt att i domstolen komma undan med innehav av väldigt potenta vapen. Det har varit alldeles för lätt att komma undan rimliga straffsatser vid innehav av inte minst militära vapen som handgranater. Detta måste vi åtgärda, och det är viktigt att vi gör det nu.
Delar av justitieutskottet har relativt nyligen gjort ett studiebesök i USA i extremt brottsutsatta städer: Baltimore och Chicago. Även om vi inte på något sätt har samma problem som de måste vi inse att vi måste göra någonting åt problemen nu, så att de inte ökar ytterligare. Det är nämligen samma drivkrafter bakom beteendena där som här. Det är kombinationen av känslan av utanförskap, unga människor, för mycket narkotika och skjutvapen som leder till mänskliga katastrofer. Det sker här precis som det sker där. Det är samma drivkrafter, och det gäller att vi får stopp på den här utvecklingen så fort som möjligt så att vi inte hamnar i liknande mängder som i USA.
Fru talman! Den här propositionen har varit ett dilemma. Förvisso har nu regeringen lämnat en proposition efter ett tillkännagivande från riksdagen, en av många beställningar, där behovet av skärpta minimistraff vid grovt vapenbrott påpekades. Detta kommer nu regeringen tillbaka med efter att Alliansen drivit fram tillkännagivandet. Det är samma sak med de grova brotten gällande tillståndspliktiga explosiva varor. Regeringen återkommer nu efter att riksdagen begärt detta i enlighet med en alliansmotion.
Dilemmat för oss är att regeringen har gjort lite och gjort det sent och slarvigt. Därför kom det också mycket riktigt allvarlig kritik från Lagrådet, som vi hade svårt att förhålla oss till. Vi har försökt föra ett resonemang, för vi ser att vi måste lösa problemet. Men detta har varit så pass slarvigt att samtliga partier delar kritiken gentemot regeringen, även Socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga regeringspartierna. Det utskottet säger är att det instämmer i Lagrådets bedömning att regeringen har brustit i beredningen av ärendet, bland annat genom en för kort remisstid och genom en bristande motivering till denna avvikelse från beredningskravet. Lagrådet avstyrkte propositionen därvidlag.
Vi tycker däremot att vi måste ta vårt ansvar. Visserligen måste man understryka vikten av kravet på beredning; det här måste vara en engångshändelse. Men samtidigt anser vi mot bakgrund av brottsutvecklingen att vi måste få de här straffskärpningarna i kraft så fort som möjligt. Därför valde vi en annan väg. Vi hade två val: att försöka stoppa propositionen eller att försöka förbättra den. Allianspartierna valde det senare. Vi ser det som ett sätt att se till att detta leder till riktiga åtgärder. Vi tycker inte att vi kan lagstifta direkt på plats. Delar vi Lagrådets kritik måste vi också följa spelreglerna. Men vi vill samtidigt inte att det här ska stanna vid reservationer utan att det ska bli riktig politik. Därför är vi ganska glada över att vi trots allt har lyckats få ett de facto fullständigt enigt utskott. Det finns visserligen en reservation, men den överensstämmer med majoritetens ståndpunkt.
Den nya beställningen, som nu gör att vi kommer upp i totalt 90 tillkännagivanden från justitieutskottet under den här perioden, innebär, som nämndes tidigare, att straffmaximum för de synnerligen grova brotten ses över efter remisskritik för att vi inte ska få en alldeles för snäv påföljdskatalog för domstolarna att ta hänsyn till, men också att det är väldigt viktigt att titta på kvalifikationsgrunderna vad gäller grova vapenbrott och synnerligen grova vapenbrott. Det här har faktiskt aktualiserats under ärendets beredning, eftersom det relativt nyligen kom en dom från Högsta domstolen. Det här beslutet skulle egentligen nästan innebära att det behövs tre tillkännagivanden, för det finns samtidigt utskottstexter om att man ska se över även denna del i samband med att man ser över kvalifikationsgrunderna för de grova brotten.
Jag kan konstatera ganska nöjt - trots att det skaver något att vi genar lite grann i kurvorna - att vi har lyckats bli överens, att vi tillsammans kan försöka häva utvecklingen, att regeringspartierna har insett sina tillkortakommanden och att vi därför har fått ett gemensamt yttrande.
Fru talman! Jag är glad att detta har kommit till stånd, men samtidigt tror jag att det hade kunnat bli bättre. Sverige behöver en ny regering.
(Applåder)