Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.
Jag ska börja med att säga det som Bo Bernhardsson sade, att Riksbanken i allt väsentligt har hanterat krisen väl. Jag vill också understryka att Riksbanken har gjort det trots att den kris som uppstod inte riktigt var den kris som man hade förväntat sig. Riksbanken var flexibel i den meningen att man lyckades hantera stabilitetsproblemen med de instrument man hade tillsammans med regeringen.
Det som dock skapade problem, som vi har diskuterat bland annat vid en hearing i finansutskottet, var att stabilitetsproblemen var gränsöverskridande och att de framför allt drabbade Lettland. När man skrev riksbankslagen hade man inte den här typen av situation i åtanke, men Riksbanken har trots detta hanterat den uppkomna situationen på ett bra sätt.
Det är riktigt, som har diskuterats här och jag ska inte upprepa det, att det finns flera olika mål och att man kan diskutera ganska länge hur målen ska förhålla sig till varandra. Det som jag tycker är viktigt under den här perioden är att gå in på lite av de problem som Bo Bernhardsson var inne på. Vi har nu haft väldigt stora stabilitetsproblem. Det är ett faktum att penningpolitiken är beroende av det som andra agenter i ekonomin gör, det vill säga framför allt regeringen, men också av de åtgärder som vidtas i andra länder.
Keynes är inte död, även om han avled för länge sedan. Regeringen har drivit en mycket tydlig keynesiansk politik under delar av denna kris, och det har naturligtvis påverkat och delvis ändrat Riksbankens förutsättningar att driva sin politik. Samspelet mellan regering och riksbank blir ett ömsesidigt hänsynstagande. Då kan man fråga sig, som också Bo Bernhardsson var inne på, hur dessa två ska utvärderas gentemot varandra. Det vill säga: Vi har i riksbankslagen, i Sverige och i andra länder tanken att det ska vara ganska enkelt att utvärdera vad en centralbank gör. Man tittar på inflationstakten, om centralbanken lyckades hålla den någorlunda eller inte. Lyckades de med det var de framgångsrika.
Men här har vi en mer komplicerad uppgift. Vi har ett mycket betydelsefullt mål som har tillkommit, nämligen stabiliteten. Det blir naturligtvis svårare, och där har Ulla Andersson rätt, att utvärdera en centralbank om man har flera mål som ibland delvis kan stå i motsats till varandra. Då är det en självständig direktion i Centralbanken som driver denna politik trots att den kan få ganska politiska inslag, till skillnad från om man bara sitter och stirrar på inflationstakten och försöker rätta räntan så att inflationstakten ligger i linje med målet.
Ur riksdagens synpunkt - riksdagen har ju också att titta på de konstitutionella aspekterna - är det väldigt viktigt att vi funderar igenom väldigt noga hur vi ska utvärdera Riksbanken i framtiden. Det är ett problem inte bara i Sverige utan i alla länder som har mer eller mindre självständiga centralbanker.
Ulla Andersson sade inget om hur det var innan vi hade en självständig centralbank i Sverige, andra europeiska länder, Australien, Nya Zeeland och så vidare. Levde vi då i himmelriket? Var det ett penningpolitiskt paradis? Inte alls. När riksdagsmajoriteter och regeringar styrde räntan efter valkonjunkturen och inte efter den ekonomiska konjunkturen ledde det till stora och så småningom svårhanterliga problem. Det fortplantade sig inte bara över valdagen utan lång tid därefter.
Man har att välja mellan olika system. Ingetdera är perfekt. Dock är det system vi har i Sverige och i många andra industriländer det mindre dåliga.