Herr talman! Göran Pettersson säger i sitt inlägg att det kan vara komplicerat att styra mot flera mål. Det pågår i Riksbanken en debatt om detta. Vi vet att den tidigare utvärderingen tog upp, precis som Göran Pettersson sade, och problematiserade den frågan. Om de allra flesta i världen klarar av det är det lite märkligt om ett tjugotal inte skulle klara av det. USA är till exempel ett land där man har dubbla mål. Jag tror inte att de har så stora problem med just den utformningen.
Vi är bekymrade av två olika anledningar. En är att när man har så låga realräntor som man får när man har ett lågt inflationsmål ger det väldigt lite fallhöjd. Om vi hade haft en större fallhöjd när finanskrisen kom hade Riksbanken kunnat stimulera ekonomin i än större utsträckning, vilket hade tjänat väldigt många företag väl, då man hade kunnat få lägre räntor på sina lån. Det hade också kunnat förhindra att en mängd människor blev uppsagda. Den tidigare stora utvärderingen som finansutskottet gjorde, som du också hänvisade till Göran, visar också att det som var den stora problematiken var att Riksbanken hade fört en för stram penningpolitiken, vilket innebar att den strukturella arbetslösheten ökade. Det säger också regeringen själv.
Vi menar att det är ett problem just utifrån de två perspektiven att vi får för lite fallhöjd, att det blir för lite stabilitet och att vi har haft för ensidigt fokus på inflationen, vilket får till konsekvens att vi får en högre strukturell arbetslöshet.
Tittar vi på utfallet med en arbetslöshet på i genomsnitt 8 procent sedan början av 90-talet måste vi inse att det finns ett problem. Då kanske det är flera olika verktyg som vi behöver titta på, men de måste tåla att diskuteras och föras upp. Den debatten pågår också väldigt mycket nu, och jag är glad att Göran Pettersson tog upp den. Den pågår väldigt mycket internationellt men även här i Sverige, och den borde ta större plats även här i riksdagen.