Herr talman! Det var ett lite småmysigt inlägg, tycker jag.
Jag kan säga att Alan Greenspan inte tillhör mina favoriter. Jag kan lugna dig med det, Göran Pettersson. Det är snarare ni som har hyllat honom genom åren, och nu ser vi konsekvenserna av den politiken.
Det som jag var ute efter var att påvisa att det är mer normalt med dubbla mål för en riksbank än att ha ett ensidigt inflationsmål. IMF:s chefsekonom har också lyft upp problematiken att det blir för lite fallhöjd vid stora ekonomiska kriser. ECB sänkte ju räntan till en procent, och deras regelverk medger ingen lägre sänkning. Räntan var nästan noll. Direktionen i Sveriges riksbank har haft en stor diskussion om att vi skulle gå ned till noll eller kanske till och med ha en negativ ränta. Det är alltså flera olika debatter som pågår. Därför tycker jag att det är viktigt att också lyfta upp den här.
Jag tycker att vi borde diskutera konsekvenserna för sysselsättningen i mycket större utsträckning, för penningpolitiken har påverkan på sysselsättningen, framför allt den strukturella arbetslösheten, vilket också regeringen lyfter fram. Även om Riksbanken har utvecklat och förbättrat sin analys av arbetsmarknaden genom åren finns det en lång väg att gå.
Vi ser att det är ett stort negativt bnp-gap. Vi ser också att Riksbanken hela tiden har hamnat under inflationsmålet. Detta tillsammans har bidragit till att försvåra nya investeringar men också att få människor i arbete. Därför är detta värt en särskild debatt.
Till sist tycker jag att det är en rimlig ordning att Riksbanken fastställer målen som ska styra penningpolitiken och att Riksbanken självständigt verkställer besluten. Vi fastställer lagar, och då borde vi också kunna fastställa målen för penningpolitiken. Vi är valda av folket och borde kunna avsättas. En riksbanksdirektion kan inte avsättas av någon, vilket gör det problematiskt ur ett demokratiperspektiv.