Fru ålderspresident! Det pågående klimatmötet i Köpenhamn är självfallet det som alla miljöintresserade, både bland allmänheten och bland journalister, fokuserar på. Därför ska man kanske inte förvänta sig att vår debatt här i dag i kammaren får så stort genomslag i medierna.
Man kan undra om miljö- och naturvårdsfrågorna har hamnat i skuggan av klimatarbetet. Jag har noterat att det i den allmänna debatten ibland framställs så att det skulle finnas en sorts motsättning mellan miljö- och klimatarbete, men så är det naturligtvis inte. Det tror jag att vi politiker är väldigt överens om.
Arbetet med att mildra den pågående klimatförändringen så att den inte blir mer omfattande än vad vi tror att vi klarar av att leva med och arbetet med att förbereda vårt land för de förändringar som redan sker så att de negativa effekterna inte ska bli för stora är egentligen en form av miljö- och naturvårdsarbete.
De senaste 500 000 åren har vårt jordklot genomlevt fyra så kallade istider. Den senaste upphörde för ungefär 12 000 år sedan. 12 000 år kan tyckas som en väldigt lång tid om man jämför med människans historia som art, men i den jämförelsen är det inte så mycket. Enligt de källor som jag har läst är det ungefär 5 miljoner år sedan människan skilde ut sig från tidigare tvåbenta primater.
Även om vi kanske har svårt att se oss själva i det tidiga utvecklingsstadiet av människan är det ändå många år som har passerat från de första talande människorna, som vi kanske känner oss mer bekväma med att se som våra förfäder, och fram till i dag med de problem vi har.
Den moderna människan är kanske 150 000 eller 200 000 år gammal, så vi behöver inte vara för oroliga för istider eftersom våra förfäder faktiskt klarade av att överleva ett antal sådana.
Längre tillbaka i jordens historia anser geologer att jorden har upplevt både längre och betydligt mer utbredda och omfattande istider än dem som jag här hänvisar till under de senaste 500 000 åren.
Att jordens klimat varierar är ingen nyhet. Det fick vi alla lära oss i skolan. Även om de senaste 12 000 åren har varit tämligen stabila har klimatet ändå varierat så pass mycket att förutsättningarna för människorna att bebo alla delar av vårt jordklot inte har varit helt enkla. Naturen har naturligtvis anpassat sig till de här förändringarna, men arter som inte har klarat det har dukat under.
Den debatt som nu pågår inte bara i Köpenhamn utan i hela världen om varför klimatet förändras och om det går att göra något åt det är lite rörig. Det finns en del forskare som ifrågasätter de prognoser som FN:s klimatpanel har tagit fram. De flesta av de här kritikerna anser att IPCC har underskattat klimatförändringarna och menar att rapporterna har friserats för att världens befolkningar inte ska få skrämselhicka. Det finns också några forskare som har den motsatta uppfattningen, att det inte sker någonting onormalt och att vi mycket väl kan fortsätta att släppa ut fossil koldioxid som vi har gjort de senaste 100 åren.
Det kan vara intressant att följa de löpande rapporteringarna av förändringarna i atmosfären och temperaturen i världshaven. Det visar sig nämligen att verkligheten, den som ständigt pågår, hela tiden tycks utveckla sig ganska nära det som IPCC har lagt fram som sitt så kallade worst case-scenario. Temperaturen i världshaven ökar något snabbare än vad man har prognostiserat. Den samlade effekten av alla växthusgaser, inklusive vattenånga, ökar även den något snabbare än man trott. Det är framför allt metanläckaget från permafrusna arealer som man har underskattat.
Fru ålderspresident! Att den här bakgrunden är nödvändig för förståelsen av insatser för miljövård och naturmiljö under de närmaste åren beror på att det som i klimatologiska termer tidigare skedde på några tusen år nu ser ut att kunna hända på några få år.
De globala medeltemperaturförändringarna under de senaste 500 000 åren har i jämförelse med vår tidsuppfattning tagit väldigt lång tid. Atmosfärens sammansättning har även den genomgått sina förändringar väldigt långsamt jämfört med vårt sätt att betrakta tid.
När en istid har övergått till en mellanistid, den klimatform som vi lever i sedan 12 000 år tillbaka ungefär, under de senaste fyra istiderna har det tagit ett par tusen år vid varje tillfälle. Den globala medeltemperaturen har då ökat med ungefär tio grader från den lägsta temperaturen under den här istiden till den högsta temperaturen under mellanistiden.
Variationerna i atmosfären har förmodligen skett något långsammare än temperaturökningarna. De har också släpat efter något när övergången från en istid till en mellanistid har skett. Genom analyser av borrkärnor har man kunnat fastställa att atmosfären som lägst har innehållit runt 180 ppmv koldioxidekvivalenter och som mest 280 ppmv koldioxidekvivalenter.
Nu ska ni inte somna i bänkarna även om ni tycker att jag är lite tjatig. Det här är faktiskt väldigt viktigt.
De senaste 500 000 åren har alltså variationerna i atmosfären hållit sig inom spannet 180-280 ppmv.
Nu diskuteras det i världen om vi ska vidta åtgärder för att försöka förhindra att nivån överstiger 400 ppmv koldioxidekvivalenter eller om det kanske räcker med 350 ppmv om smärtgränsen skulle gå där.
Inser ni dramatiken i det här? Den skillnad i atmosfärens egenskaper som växthusskapande skydd för vårt klot som är kopplad till en skillnad mellan istiderna som jorden upplevt de senaste 500 000 åren och de mellanistider som har funnits under samma period - den skillnaden fast åt andra hållet, vilket är någonting som jorden faktiskt inte har varit i närheten av under en betydligt längre tid än de här 500 000 åren - är vi beredda att anta som en utmaning.
Att inte vidta alla åtgärder som är möjliga för att minimera den här förändringen skulle jag vilja jämföra med att hoppa från Eiffeltornet utan fallskärm och sedan utgå från att det kommer en superhjälte från seriernas värld och räddar en. Vi är på väg i ökande hastighet rakt in i en bergvägg, eller om man så vill mot ett bottenlöst stup utan bromsutrustning.
Stora ambitioner för miljö- och naturvården är på flera sätt väldigt avgörande om vi ska klara av utmaningen och försöka bidra till en snabbare inbromsning av klimatförändringen och i bästa fall kanske till och med sänka halterna av klimatgaser i atmosfären till en rimlig nivå.
Med det här som faktabakgrund tänkte jag nu argumentera för ett bifall till reservation 15 om biokolmetoden som är en teknik för att aktivt plocka koldioxid ur atmosfären för deponering i ett flertusenårigt perspektiv.
Fru ålderspresident! Jag kan se redan nu att jag inte kommer att klara tiden, utan jag kommer att dra över.
I motion MJ210 föreslås att regeringen skyndsamt bör utreda lämpliga styrmedel för att stimulera biokolmetoden. För att göra det krävs en del kunskaper om själva tekniken. Förslaget avslås med en argumentation som vid en första genomläsning kan förefalla seriös och vederhäftig. Men när de främsta experterna i landet har fått tillgång till och möjlighet att studera argumentationen i betänkandet visar det sig att utskottets majoritet har blivit grundligt förd bakom ljuset, tyvärr.
Näringsdepartementets analys som majoriteten hänvisar till utgår från att man inte använder energin vid själva pyrolysen. Det är naturligtvis inte alls tanken med själva tekniken. Det vore ungefär som att köra ett kraftvärmeverk enbart för att elda upp bränslet utan att distribuera någon fjärrvärme eller sätta i gång någon turbin för att producera elektricitet. Så räknar Näringsdepartementet. Det tycker jag att ni ska notera.
Den energiförlust som Näringsdepartementet hänvisar till för att såga tekniken är självklart avsedd att användas just för fjärrvärme, kanske också mekanisk energi eller varför inte elproduktion eller något annat! Det är ingen annan sorts energi än den som lämnar bränslet vid en normal fullständig förbränning i ett kraftvärmeverk. Energikostnaden för pyrolysen är därför inte någonting annat än den oanvända energi som återstår i biokolet på grund av att det då i stället är en ofullständig förbränning, vilket forskningen anser vara 25-30 procent av det totala energiinnehållet i bränslet.
Det är den energikostnaden som vi får ta för den här metoden. Men då ska vi komma ihåg följande. För det första plockar vi med den här tekniken bort kol från atmosfären. För det andra minskar vi utsläppen av andra klimatgaser, till exempel metan, och upp till 90 procent av lustgasutsläppen från våra jordar. Lustgasen är 300 gånger mer aggressiv än koldioxiden. För det tredje minskar vi läckaget av näringsämnen. För det fjärde ökar vi jordarnas bördighet. För det femte minskar vi läckaget av kväve och fosfor, vilket gör att behovet av att tillföra gödsel minskar med de energibesparingar som det innebär med hela konstgödselindustrin. Särskilt kan man lägga till att vi slipper de förgiftningseffekter som en ökad användning av konstgödsel har som oönskad biverkan. Även om vi i Sverige använder kadmiumfritt fosfor blir det vid varje tillverkning i världen då man tar fram fosfor lågkvalitativt fosfor över med höga kadmiumhalter som används i andra delar av världen. När vi köper kadmiumfritt fosfor bidrar vi alltså till att sprida kadmium på världens åkerjordar.
Vi måste faktiskt vårda de jordar vi har som fortfarande inte är så förgiftade att de inte längre duger till livsmedelsproduktion.
Näringsdepartementet avfärdar även idén att bygga om befintliga kraftvärmeverk för att göra omställningen så billig som möjligt. Uppenbarligen har Näringsdepartementet inte någon kunskap alls om pyrolys eftersom det som krävs är väldigt små anpassningar. I princip är det bara sekundärluftsintagen som behöver stängas, och sedan behöver man bygga en utmatningsenhet för den biokol som produceras. Det är de enda kompletteringar som behövs.
Den merkostnad som kan bli stor är den som erfordras om man vill använda själva pyrolysgasen exempelvis för att tillverka fordonsbränsle. Men då får man ytterligare ett mervärde i produktionen som naturligtvis måste ställas till kostnadskalkylen, och man får ett högre energiutbyte.
Utskottsmajoriteten försöker även framställa det som att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan biokolmetoden och behoven av att bevara och öka mullhalten i marken. Men det är ju precis det som biokolmetoden bidrar till, och den gör det till en mycket låg och konkurrenskraftig energikostnad.
Sedan anklagar majoriteten motionären för att föreslå ett stödsystem som skulle snedvrida konkurrensen. Men det är ju precis tvärtom! Det är för att ge likvärdiga villkor för den som släpper ut koldioxid i atmosfären och för den som plockar bort koldioxid i atmosfären som vi föreslår ett regelverk, inte ett stödsystem.
Men majoriteten vågar inte ens argumentera för varför det skulle vara bra att ha en prisskillnad mellan den koldioxid man släpper ut och den man plockar bort.
Jag skulle i och för sig själv kunna tänka mig att argumentera för att den som plockar bort ett ton koldioxid ur atmosfären ska ha lite mer betalt för det jobbet än vad man betalar för rätten att släppa ut samma volym. Det finns väldigt många goda motiv för det, men det kan vi ta i en annan debatt.
I dag är utsläppsskatten för koldioxid ca 1 krona och 5 öre per kilo. Ett ton biokol binder 3,67 kilo koldioxid. I Sverige har vi alltså i dag satt värdet på en begränsning av koldioxidutsläppen till drygt 1 000 kronor per ton. Omräknat i biokol blir värdet för koldioxidminskningen genom deponering av ett ton biokol i runda tal 3 700 kronor.
Med de övriga positiva effekterna när det gäller minskning av läckage av växthusgaser från vissa jordar, till exempel utdikad mark, som inom parentes utgör en mycket stor del av Sveriges aktiva jordar och skogsmarker borde värdet av koldioxidreduktionen vid själva deponeringen av ett ton biokol kunna ökas med minst 1 000 kronor.
Sedan skulle ersättningen kunna kvittas mot utsläppsskatter och inte alls belasta statskassan som någon kostnad. Det här skulle väldigt snabbt kunna bli en väldigt stor näring som ger många jobb och som dessutom ger alla de positiva effekter på klimatet som jag har beskrivit tidigare.
Ett sista missförstånd i majoritetstexten som jag tänkte ta upp är påståendet att det skulle bli orimligt dyrt att deponera upp till 75 ton biokol per hektar. Det är självklart inte meningen att det ska ske på kort sikt, för det skulle ju nästan vara att förgifta jorden. En deponi i den omfattningen tror jag kan vara en rimlig ambition att ha på kanske något mer än hundra år. Kostnaden för de positiva effekterna för markerna är mindre än en hundradel av den dessutom helt felaktiga kostnadsnivå som majoriteten använder som argument för att avslå motionen.
Fru ålderspresident! Har en majoritetstext någonsin i den här kammaren innehållit så många rena felaktigheter som den här? Jag bara frågar. Men jag förväntar mig inget svar.
Det rimliga vore faktiskt att majoriteten drog tillbaka betänkandet och skaffade sig lite information och fakta i stället för de gissningar som ni har hämtat från Näringsdepartementet. Jag förstår att det naturligtvis inte kommer att ske. Det rimliga vore åtminstone att bifalla motion MJ210 som faktiskt innebär att Regeringskansliet måste skaffa den kunskap som man så pinsamt har visat att man totalt saknar genom den bottenprestation till text som s. 64-66 i det här betänkandet faktiskt är. Det är lite av en skandal, tycker jag.
Jag har förstått att den här mandatperioden är det ideologi och principer som gäller och inte kunskap och fakta, så jag tvingas att yrka bifall till reservation 15 så länge. Drar majoriteten tillbaka betänkandet ändrar jag mig naturligtvis.
I detta anförande instämde Tina Ehn (mp).