Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Närproducerat, djurskyddslagar, etik, socialt ansvarstagande, kollektivavtal, miljökrav, lokalt producerat och så vidare - ja, viljan är stor att genom offentlig upphandling uppnå i många fall vällovliga syften. Vi har redan en mängd exempel på förslag till riksdagsbeslut, och i betänkandet kan man läsa ännu fler förslag om hur vi med lagens hjälp kan nå dessa syften.
Jag har själv många gånger funderat kring hur vi genom exempelvis den kommunala upphandlingen ger fler aktörer av olika storlek chansen att vara med, hur vi ger ökade möjligheter att ställa relevanta miljökrav på varor och tjänster och hur vi ger producenter av animaliska produkter där djuren har drägligare förhållanden under sin livstid chansen att leverera trots högre kostnader än andra, mindre nogräknade, dito.
Samtidigt får vi inte glömma huvudsyftet med all offentlig upphandling. Reglerna ska garantera att alla leverantörer ska kunna konkurrera på lika villkor om att få leverera varor och tjänster till det allmänna. De ska även säkerställa att skattebetalarnas pengar används på det mest effektiva sättet, och de ska förhindra korruption och ensidigt gynnande av vissa.
Men samtidigt: Är det inte på tiden att Sveriges offentliga upphandlare ställer rättmätiga etiska krav vid upphandling av exempelvis animaliska produkter? Vad innehåller skoltallriken egentligen? Svenska skolbarn förtjänar att få äta kött där grisen fått bedövning innan slakt. Allt annat borde självklart vara oacceptabelt.
På många håll i landet kringgås höga ambitioner för en självklar djurhållning under upphandlingsprocessen. Offentliga upphandlare som ställer miljökrav är hårt ansatta av överklaganden från grossister. Den aktuella tyska köttdumpningen på den svenska marknaden accelererar problemet.
Det finns ingen ursäkt för kommuner att huka undan risken för överklagande. När kommunerna har full rätt och fullt stöd av Miljöstyrningsrådet att anlägga en högre ambitionsnivå vill grossisterna fortsatt kunna böka runt bland svaga upphandlingskrav och prisfokuserade förfrågningsunderlag.
På det sättet får grossisterna möjlighet att teckna avtal där man fritt kan botanisera bland Europas grisproducenter. Lägst pris vinner alltid under sådana förhållanden. Resultatet är goda marginaler för grossisterna och ett tallriksinnehåll med tvivelaktigt djurskyddsursprung för våra skolbarn.
EU-domar har klargjort möjligheten för upphandlande myndigheter att ställa krav på tillverkningsprocessen av en vara. Det ger därmed frihet för en kommun att ställa högre krav på maten till skolbespisningen än vad många gör i dag. EU-lagstiftningen är en bottenplatta varifrån vi kan kräva en försvarbar djurhållning.
Svenska grisfarmare är angelägna att möta grundläggande nivåer och ta kostnader för ett djurskydd som man kan tycka är självklart. Att då straffas ut i nästa steg vid offentliga upphandlingar av kommuner och landsting tycker jag rimmar illa.
Att grisarna får behålla sin knorr är en självklarhet, anser Kristdemokraterna. Stressade grisar som lever under industriella produktionsförhållanden biter av varandra knorrarna, med infektioner som följd. Det har gjort att man i dessa sammanhang ofta - utan bedövning - klipper av grisarna knorren i samband med födseln. Den enda vettiga ambitionen är att behålla knorren och ha en djurhållning där grisen inte blir stressad.
Hälften av Europas producenter bedövar inte inför slakt. Den omfattande slakten utan bedövning är otäcka fakta att presentera men behöver lyftas upp till ljuset. Grisproducenter i en rad EU-länder skaffar sig nationella undantag från EU-lagstiftningen på en rad områden.
Regeringen har anslagit pengar till Miljöstyrningsrådet för att anlägga kriterier som är förenliga med EU-lagstiftningen och samtidigt hjälper upphandlande organisationer att ställa upphandlande miljökrav på sitt produktområde. För att ytterligare stärka förutsättningarna att ta hänsyn till etik och miljö utvärderar också regeringen upphandlingsregelverket med Anders Wijkman som särskild utredare.
I ljuset av den tyska köttinvasionen vi nu får erfara är det mycket som tyder på att fältet i striden om en moraliskt försvarbar skoltallrik i dag tillhör grossisterna. Kommunerna behöver ta sitt ansvar och sätta ribban betydligt högre. Det går alltså med dagens upphandlingslagstiftning att komma betydligt längre än vad som sker. Frågan är om exempelvis kommunerna i sina upphandlingar vill lägga några kronor extra på mat med högre kvalitet.
Vill det offentliga Sverige ta matchen på allvar för att premiera och ställa högre krav på exempelvis grisproducenterna? Möjligheten finns, men frågan är om lokalpolitikerna i detta land vill anta utmaningen.