Fru talman! Jag tror att yrkandet blev fel. Det gäller reservation 4 under punkt 10.
Kampen för kollektivavtal på svenska arbetsplatser handlar om att alla arbetstagare ska behandlas lika. Alla som arbetar i Sverige ska garanteras rimliga löner och arbetsvillkor, oavsett varifrån de kommer. Kollektivavtalens viktigaste funktion är att förhindra underbudskonkurrens. Löntagare ska inte tävla om arbetstillfällen med lägre löner och sämre arbetsvillkor. Seriösa företag ska inte konkurreras ut av oseriösa. Förhandlingsrätten, rätten att fritt teckna kollektivavtal och konflikträtten ska alltid värnas. Det är en förutsättning för att den svenska kollektivavtalsmodellen ska kunna utvecklas och stärkas.
Regeringen som tätt som oftast hävdar att den står bakom den svenska kollektivavtalsmodellen borde omedelbart efter EG-domstolens Lavaldom hösten 2007 ha reagerat till försvar för den svenska kollektivavtalsmodellen, men den valde att avstå. Inte heller under det svenska ordförandeskapet i EU under andra halvåret 2009 lyfte regeringen ett finger för att värna förhandlings- och konflikträtten och rätten att fritt teckna kollektivavtal.
I stället valde regeringen att genomdriva anpassningar av den svenska lagstiftningen som på flera punkter går längre i inskränkningen av de fackliga rättigheterna än vad EG-domstolens dom kräver.
ILO är FN:s organ för arbetsmarknaden och består av representanter från regeringar, arbetsgivare och fackförbund. ILO har åtta så kallade kärnkonventioner som behandlar de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden, som förbud mot slav- och barnarbete samt skydd för förenings-, förhandlings- och konflikträtt.
Det borde vara självklart att offentliga arbetsgivare i sin upphandling anlitar företag som följer de etablerade spelreglerna på arbetsmarknaden. Vid offentlig upphandling ställs dock alltför sällan krav på kollektivavtal och respekt för de grundläggande mänskliga rättigheter som anges i ILO:s kärnkonventioner. Lagen om offentlig upphandling är bristfällig och borde förändras i syfte att motverka social dumpning och i stället garantera goda löne- och anställningsvillkor hos leverantörer och underleverantörer.
Konventionen slår fast att offentliga upphandlingar ska innehålla klausuler som garanterar arbetstagares löner, arbetstider och andra villkor som inte är mindre förmånliga än de som finns i kollektivavtal för arbete av samma slag i den bransch och i det område där arbetet utförs. En ratificering av ILO:s konvention 94 skulle, liksom ett krav på kollektivavtal vid upphandling, förbättra möjligheterna att motverka social dumpning eftersom företag som konkurrerar med hjälp av dåliga villkor för sin personal då utestängs från offentliga upphandlingar. En ratificering underlättar således upprätthållandet av goda löne- och anställningsvillkor i Sverige.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Fru talman! En jämlik hälso- och sjukvård är en av grundvalarna i den svenska välfärden. Alla människor i Sverige ska ha lika rätt till bra kvalitet och god tillgänglighet till vården oavsett var man bor, vem man är, vad man tjänar eller vilket kön eller vilken religion man tillhör. Det är patienter med störst behov som ska prioriteras först, inte de med störst plånbok. Det krävs ett tydligt politiskt ledarskap för att prioritera vården för de sjukaste och sköraste. Hälso- och sjukvården ska därför styras demokratiskt och finansieras gemensamt och solidariskt.
Vi anser att resurserna ska styras dit där behoven är störst. Regeringen har infört ny lagstiftning för valfrihet som innebär valfrihet för vårdföretag. Landstingens möjlighet att säkerställa att alla medborgares vårdbehov kan tillgodoses har starkt begränsats. Vi menar att de gällande lagarna LOV och lagen om vårdval har stora och avgörande brister. Lagarna innebär fri etablering för företag inom välfärdsområdet och hindrar därmed landsting och regioner att utforma och utveckla modeller för en god primärvård utifrån medborgarnas behov. Det kommunala självstyret sätts därmed ur spel.
Fri etablering innebär att landsting och regioner blir tvungna att tillåta vårdföretag att etablera sig där de finner det mest lönsamt. Det finns en risk att utbudet av primärvårdsenheter blir lägre i mer kostnadskrävande områden. Det är oacceptabelt att marknadsmekanismer ska sätta spelreglerna för en behovsstyrd verksamhet. Vi avvisar lagstiftning om fri etablering för vårdföretagen. Det är inte rimligt att privata vårdföretag har fri tillgång till skattebetalarnas pengar utan att politiska beslut har fattats.
En demokratiskt styrd och solidariskt finansierad vård som ges efter behov är en grundläggande del av den svenska välfärden. Det är viktigt att medborgarna har valmöjlighet. Det är medborgarna som ska ha rätt att välja vårdgivare, inte vårdföretagen som ska få välja patienter.
Vi är bekymrade över både etableringsfriheten och den minskade möjligheten för den politiskt valda majoriteten att styra vilka som har möjlighet att etablera sig och var. De valmöjligheter som i realiteten erbjuds medborgarna i stor utsträckning är större aktörer med överordnat vinstintresse. Detta utan att det innebär valfrihet i vårdutbud eller innehåll i verksamheten.
Lagen om offentlig upphandling, LOU, bör därför ändras genom att ta bort hälso-, sjukvård och omsorg från det lagen i dag omfattar. Med detta yrkar jag bifall till reservation 4 i betänkandet.
Jag vill avslutningsvis, fru talman, göra ett förtydligande vad avser reservation 3 från Socialdemokraterna om fackliga organisationers insyn. På grund av ett missförstånd vid behandlingen i utskottet har det inte framkommit att Vänsterpartiet ställer sig bakom reservationen, vilket vår representant vid utskottsbehandlingen avsåg att göra. Jag framför därför här att också Vänsterpartiet står bakom reservation nr 3, och att vi kommer att rösta för densamma vid beslutet i kammaren om saken blir aktuell, men jag avstår för tids vinnande från att själv att yrka bifall.