Fru talman! Jag tänkte börja med lite matematik och kuriosa. Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna 113 mandat. Sverigedemokraterna hade 49 mandat, och Kristdemokraterna hade 16 mandat. I Kristdemokraternas vårproposition för 2014/15 sa man att man ville avskaffa dagersättningen för EBO. Sverigedemokraterna har som sagt velat avskaffa den länge. 113 plus 16 plus 49 är 178. Det är en majoritet i Sveriges riksdag. Det har alltså funnits majoritet för längre steg tidigare. Men vi lägger allt det åt sidan.
I utskottets svar, i huvudbetänkandet, skriver man bland annat följande: "Utskottet anser vidare att det saknas skäl för riksdagen att nu rikta ett tillkännagivande till regeringen om fler förslag på området eller en större översyn. Det måste anses mer ändamålsenligt att invänta effekterna av det nu aktuella förslaget innan eventuella ytterligare åtgärder utreds."
Detta är intressant, inte minst mot bakgrund av det replikskifte som precis ägde rum. Ledare för utskottsmajoriteten måste ju anses vara Rikard Larsson och Socialdemokraterna, och de har alltså valt att formulera sig på detta sätt samtidigt som de skyller på andra och säger "Nej, det finns ingen majoritet för att gå längre - vi kan väl ta det på andra håll".
Det finns en majoritet. Det finns förslag. Det är inte så att vår reservation innebär att vi inte ska lagstifta i enlighet med den proposition som ligger på bordet. Den lagstiftningen hade man fått ändå. Men det hade kunnat skickas en tydlig signal från utskottet om att vi som dagligen arbetar med dessa frågor ser behovet av att gå längre, ser att det här inte räcker.
Det finns, enligt vad Socialdemokraterna ibland säger, en minst sagt tydlig majoritet för detta. Varför är det så svårt att skicka den tydliga signalen - inte minst till migrationskommittén så att den vet att i den här riktningen finns det majoritet, så i den här riktningen ska vi arbeta fram förslag?