Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 3.
Jag kan också börja lite i den ände där Maria Malmer Stenergard slutade och tacka Moderaternas stämma och i samma veva också tacka Kristdemokraternas stämma för att man äntligen har slagit in på en klokare linje vad gäller migrationspolitiken och i synnerhet just när det gäller EBO-lagstiftningen.
Detta är något som vi sverigedemokrater har motionerat om i princip ända sedan vi först kom in i riksdagen. Åtminstone såg jag att det under vårt andra år fanns konkreta motioner om att avskaffa EBO-lagstiftningen.
Herr talman! Detta är egentligen inga konstigheter alls. Om jag skulle beskriva de senaste decenniernas svenska migrationspolitik med ett ord skulle det ordet nog vara "efterklok". Man skulle också kunna använda ordet "ansvarslös". Det har vi sagt många gånger. Men det som är talande i just den här debatten är just efterklokheten. I utskottsmajoritetens betänkande lyfter man fram flera exempel på hur man i efterhand har sett negativa konsekvenser av en lagstiftning som drevs igenom med stora förhoppningar om bra integrationseffekter.
Det hela är egentligen inte särskilt konstigt: Om man släpper personer vind för våg och uppmuntrar dem att bosätta sig där de själva vill kommer det att öka segregationen. Detta borde ha varit självklart tidigt. På samma sätt är det för mig också självklart att om man i det läge där vi är nu försöker styra om med små förändringar i ekonomiska incitament kommer det inte att leda till en önskad minskning av segregationen.
Människan är en komplex varelse. Man kan styra in på nya vägar och riktningar genom ekonomiska incitament. Men när det väl har etablerats en ordning där stora diasporor lever i parallellsamhällen finns det mycket mer som lockar än möjligheten att eventuellt få dagersättning.
Detta är en av många anledningar till att vi i Sverigedemokraterna under en lång tid har varit kritiska till EBO-lagen som sådan. Den gör det möjligt för personer att få ersättningar trots att de tackar nej till ett anvisat boende. I min värld borde detta vara ganska självklart: Om du själv ordnar ett eget boende har du inget behov av andra ersättningar. Då har du faktiskt lyckats hitta det boendet själv. Du borde kunna klara dig på det.
Vi har också ställt oss kritiska till hela processen som sådan. I den följdmotion som vi väckte med anledning av propositionen valde vi att göra det extra tydligt. Man måste gå längre än vad regeringen gör. Det räcker inte att från centralt håll peka ut vissa områden där man inte ska få bosätta sig om man vill behålla sin dagersättning medan det ska vara fullt möjligt i andra områden. Det kommer inte att fungera. Det har inte fungerat hittills att styra vart man vill eller inte. Det har inte fungerat hittills att ha kontroll på om det uppstår segregerade områden eller inte, och det kommer att fortsätta att uppstå segregerade områden.
När vi först hörde om förslaget var det en självklar tanke som slog oss: Det finns dessutom en risk att de kommuner och områden som nu är socioekonomiskt utsatta och som därmed ska undantas kommer att få det ännu svårare. Den enda effekten, när det redan finns stora incitament att bosätta sig fritt hos andra landsmän, är ju att det kommer att vara ännu fler bosatta i dessa områden som inte får ersättning. Det är inte en hållbar politik.
Det är också så att detta, precis som Maria Malmer Stenergard var inne på, faktiskt försvårar hela asylprocessen. Det är noterbart att det i mottagandedirektivet från EU, som till viss del styr vad vi kan och inte kan göra i svensk lagstiftning, står explicit att medlemsstater har rätt att begränsa var och hur asylsökande bosätter sig, till exempel i syfte att underlätta och förstärka prövningsprocessen under den tid de väntar på sitt svar.
För oss sverigedemokrater har det under en lång tid varit ganska självklart att vi måste fokusera på att korta asylprocessen och faktiskt också på att inte satsa en massa på att den så kallade integrationsprocessen ska komma igång innan man ens har fått svar på om personen i fråga ska få stanna i landet eller inte. Det gör det bara svårare och tyngre för alla. Låt oss säga att personen får ett nej i ett sent skede, efter att det har satsats en massa resurser. Då har vi satsat resurser på någon som kanske egentligen inte haft rätt till det. Vi har gett falskt hopp till personen, som inte kommer att få stanna här i landet. Det blir också en mycket svårare process att ta avsked i ett senare läge.
Därför har vi ett andra yrkande i vår följdmotion, som delvis bifalls i den gemensamma reservationen, om att vi måste se över vilka ytterligare begränsningar vi kan göra i svensk lagstiftning för att faktiskt ta bort möjligheten för människor att under asyltiden bosätta sig var de vill.
Moderaterna har valt att ha ett särskilt yttrande där de bland annat lyfter in att man självklart ska göra undantag för den som arbetar och har egen försörjning. Från Sverigedemokraternas sida tycker vi att det vore olyckligt, av de skäl som jag precis har varit inne på. Under den förhoppningsvis korta period som en person bara är asylsökande är frågan om den över huvud taget ska påbörja processen med att arbeta i landet. Detta är inte minst viktigt av säkerhetsskäl, med tanke på alla olika historier som har uppdagats den senaste tiden om personer som går under jorden och personer som försvinner i landet på olika sätt. Det är personer som vi inte vet om de ens har rätt att vara i landet eller inte. När det väl uppdagas att de inte har det är det för sent.
Herr talman! Jag är väldigt glad över denna reservation och över att den är utformad som den är. Jag hoppas att fler partier i likhet med Kristdemokraterna och Moderaterna faktiskt svänger om och vågar se på migrationspolitiken på ett mer hållbart och förklokt sätt. Det handlar om att tänka efter före: Vad blir konsekvenserna av den lagstiftning vi genomför? Kommer det att vara effektfullt? Kommer vi att få de resultat som vi önskar? Finns det kryphål som kommer att utnyttjas? Vad ska vi göra för att täppa till hålen?
Detta ska vi inte göra efter decennier när vi upptäcker att vi har ett splittrat land med tusentals, tiotusentals eller kanske hundratusentals personer som lever i utanförskap. Det kan då finnas kriminella här som vi inte vet var de befinner sig. Det kan finnas personer som vistas här illegalt. När det väl blev klart att de skulle få avslag på sina ansökningar har de hunnit gå under jorden. Det kan vara hundratals personer som är skrivna på adresser till småbutiker och kiosker, eftersom vi har en EBO-lagstiftning som ser ut som den gör.
Man ska faktiskt ta ansvar redan från början när lagarna stiftas för att täppa till alla kryphål. Då har man en ansvarsfull och förklok politik.
Med det, fru talman, vill jag ännu en gång yrka bifall till reservation 2.
(Applåder)