Herr talman! En kvinna blir misshandlad av sin make vid tre tillfällen under en tidsperiod om ett halvt år. Mannen tilldelade henne vid det första tillfället ett knytnävsslag mot ansiktet som ledde till en näsbensfraktur. Vid det andra tillfället gav han ett kraftigt slag med öppen hand mot hennes ena öra, vilket medförde bland annat en perforerad trumhinna. Vid det tredje tillfället slog han henne med en porslinsskål, vilket medförde en sårskada.
En annan kvinna blev under två och ett halvt år misshandlad vid ett stort antal tillfällen av sin sambo som tog strupgrepp på henne, dunkade hennes huvud mot en vägg, mot ett köksskåp och mot en sänggavel, sparkade henne i ryggen och slog henne med ett hundkoppel. Mannen hotade också att döda henne och hennes föräldrar och syskon.
Detta är två exempel från Brottsoffermyndighetens referatsamling.
Herr talman! Många kvinnor som till slut sökt hjälp har mött okunskap och fördomar. Ofta får de frågan: Varför lämnar du inte mannen?
Att söka förklaringar till våldet hos kvinnan eller lägga ansvaret på henne genom frågan varför hon inte lämnar mannen bygger på både okunskap och fördomar.
Inom kriminologin finns det etablerade uttrycket "blaming the victim", vilket tydligt visar sig gällande våld mot kvinnor i nära relationer. Vid vilka andra brott än våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor brukar samhället söka orsaken hos offren?
Rädslan för värre våld, konsekvenserna för barnen och rädslan för att bli mördad av mannen är faktorer som gör att många kvinnor inte vågar lämna sitt förhållande. Undersökningar visar också att i de fall som kvinnor gör det är det extra farligt. Det är då som de utsätts för verkliga risker att bli mördade och blir också i många fall mördade därför att det då förekommer separationsproblem för maken och han blir svartsjuk och så vidare.
Hur kan då samhället kräva att ansvaret ska läggas på kvinnan att lämna mannen när samhället så ofta misslyckas med att hjälpa henne?
Det krävs inom rättsväsendet och hos alla sociala myndigheter och sjukvården ständiga utbildningsinsatser om hur våldsprocessen ser ut så att man kan ta fram ordentliga handlingsprogram. Därför är det skönt att vi nu har denna nationella handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor.
I arbetet med att bekämpa våldet måste man också titta på särskilt utsatta grupper. Det är invandrade kvinnor, kvinnor med psykiska problem och kvinnor med missbruksproblem. De är ofta hårt utsatta.
Herr talman! Vi måste i opinionsarbetet en gång för alla slå fast att hot, misshandel, ofredande, våldtäkt och kvinnofridskränkning är brott som samhället ser allvarligt på och att det aldrig är kvinnans eget fel att mannen utsätter henne för övergrepp.
Jag vill säga ett par ord om våldet mellan samkönade partner som också lyfts fram i denna nationella handlingsplan. Det kan följa precis samma mönster som i ett heterosexuellt förhållande.
Men det finns också en rädsla hos många i samkönade parrelationer för att möta förakt och oförståelse från omgivningen på grund av den sexuella läggningen. Det gör att många ofta drar sig för att göra en polisanmälan. Även här måste man lyfta fram utbildningsinsatserna inom polisen och arbeta mot fördomarna både inom rättsvårdande myndigheter, där det fortfarande ofta förekommer, inom sjukvården och inom socialtjänsten.
Patriarkala värderingar och hedersrelaterat våld kan också drabba personer med en annan sexuell läggning än vad familjen tillåter. Också här finns stora okunskaper, och det krävs utbildningsinsatser.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag lyfta fram ytterligare en aspekt i detta som jag inte var riktigt medveten om när jag började engagera mig i frågan om mäns våld mot kvinnor. Det är det våld som många kvinnor möter i yrkeslivet. Det finns en undersökning som visar att många kvinnor är utsatta för större risker i yrkeslivet än i hemmet. Jag betvivlar den slutsatsen, men den är intressant att diskutera i alla fall. När kvinnan utsätts för våld av en ytligt bekant är det ofta i samband med sitt jobb. Många kvinnor har yrken som socialsekreterare, kuratorer och lärare eller jobbar inom vården. Där möter de många personer som ger sig på dem. Exempel på det kan vara arbetskamrater och skolkamrater, lärare, klienter och patienter. Det här är också ett problem som vi måste uppmärksamma när vi diskuterar våldet mot kvinnor.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.