Herr talman! Om inte "om" hade funnits skulle allting naturligtvis se mycket annorlunda ut.
Vi hade under den förra mandatperioden en ambition att förbättra situationen för barn som har bevittnat våld. Vi ville lyfta fram deras situation, vi ville att socialtjänsten och andra som kan hjälpa barnen får signaler om det enskilda barnet och att det finns ett behov av hjälp och stöd. Vi gjorde en reform. Vi skäms inte för det.
Jag tycker att det är mer allvarligt att säga: Det är tre år sedan en förändring gjordes. Varför ropar ni på en förändring nu igen?
Men det är långa ledtider vad gäller lagstiftning. Det som vi säger är att man ska tillsätta en utredning, utreda frågan och låta den jobba. Det kan gärna vara en parlamentarisk utredning. Det behöver inte vara en expertutredning som den borgerliga regeringen älskar att hålla sig med. Ta in också barnkunnig personal och så vidare, sådana som faktiskt kan någonting i dessa frågor, och utred frågan och lyft på stenarna. Ligger det någonting i vad barnrättsorganisationerna och frivilligrörelsen säger, eller är det bara nys?
Johan Linander säger att barn som bevittnar våld är utsatta för psykisk misshandel och därför är brottsoffer. Men det är inte så lagstiftningen ser ut i dag. Den tillämpas inte på det sättet. Det vore mycket bättre för barnens skull om vi i denna kammare kunde vara så pass rakryggade att vi, när vi ser att det behöver göras förändringar och reformer, står upp och vågar säga att det är dags att göra det och att vi tar reda på om det möjligtvis ligger någonting i den kritik som vi, och nu också Rikspolisstyrelsen, ger uttryck för.