Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till en av de gemensamma reservationer vi har. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men det är reservation nr 16, Myndighetssamverkan, jag yrkar bifall till. Det är också delvis detta jag kommer att prata om.
I handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld samt våld i samkönade relationer avsatte den förra, socialdemokratiska regeringen med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet medel för att utveckla lokal samverkan för kvinnofrid.
Min utgångspunkt är detta. Vi är naturligtvis måna om att en utvärdering av denna satsning och även senare satsningar från den nuvarande regeringen görs för att se hur samverkan mellan myndigheter lokalt kan utvecklas och förbättras.
Bra exempel på myndighetssamverkan finns i vissa kommuner, men de verkar väldigt isolerade. Det inhyses till exempel i ett och samma hus verksamheter för polis och åklagare, sjukvård, kriscentrum för kvinnor och barn, kriscentrum för män i vissa av de samverkande delarna. Men som sagt, isolerade verkar de vara. Vi undrar varför de här erfarenheterna inte sprids till resten av landet.
I kvinnofridspropositionen, som kom 1998, fastslogs att centrala myndigheter som Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och så vidare måste samverka för att motverka mäns våld mot kvinnor på alla nivåer i samhället. Där är vi naturligtvis överens. Problemet är att olika utredningar efter detta visat på en del bekymmersamma förhållanden. I till exempel utredningen
Slag i luften
(SOU 2004:121) görs en genomgång av hur kvinnofridsuppdragen verkställs och konstateras att myndigheterna i mångt och mycket inte verkställt det uppdrag som de haft.
I kvinnofridsuppdraget om samverkan poängterades det att ambitionen var att olika samverkansformer vidmakthålls. Utredningen konstaterade dock att många av samverkanssatsningarna har haft karaktären av kortsiktiga projekt. Pengar som till exempel den här regeringen har avsatt, 6 miljoner kronor, verkar ha ett bästföredatum. När de tar slut tar också samverkan slut, och det är synd, tycker vi.
I utredningen
Slag i luften
konstateras att de samverkande myndigheter som granskats sällan har en preventiv inriktning. Insatser som görs sätts i stället in efter det att mannen redan har utövat våld mot kvinnan eller mot barnet. Vi anser att myndighetssamverkan är en oerhört central del av arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Vi behöver ett samhälle som tar ansvar för de samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör.
En viktig part i denna myndighetssamverkan är naturligtvis polisen. För att stärka rättssäkerheten och förebygga kvinnors känsla av utsatthet när de väljer att polisanmäla - det är nämligen ett val många gör, men tyvärr är mörkertalet väldigt stort - krävs när det gäller våldsbrott eller ett sexualbrott begånget av en man att polisen vidareutvecklar utbildningarna och insatserna för att öka kompetensen och kunskapen om mäns våld mot kvinnor.
Rikspolischefen aviserade under förra året, vilket är välkommet, att polisen kraftsamlar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Ett antal mycket viktiga insatser ska göras eller har påbörjats. Bland annat satsas det på ökad kompetens inom varje polismyndighet i fråga om våld i nära relationer. Den nuvarande regeringens avsikt att genomföra detta intensifierade arbete är naturligtvis välkommen. Men vi vill också se ökade satsningar på utbildningar och kompetensutveckling inom polisväsendet i förståelsen för könsmaktsfrågor. Det var glädjande för alla oss som jobbar med de här frågorna när en regeringsföreträdare lyfte upp frågan och nämnde, vad jag förstår för första gången, att förståelsen för könsmaktsfrågor är en viktig del för att kunna angripa problemets rot.
När det gäller en annan part, viktig för myndighetssamverkan, som inte är en myndighet men ändock viktig för förståelsen, är de kriscentrum för män som finns. Det behövs i dag fler kriscentrum för män som söker sig ur ett emotionellt destruktivt och aggressivt beteende. När man talade om det här för några år sedan var det säkert många som log, men i dag vet vi att problemet med män som slår inte bara handlar om våldet i sig utan hur mannen hanterar det destruktiva beteendet. Dessa män som söker hjälp bör ges ökat stöd. Det finns organisationer av olika slag som jobbar för detta. Riksorganisationen Sveriges professionella kriscentra för män, som bildades för drygt tio år sedan, samlar kriscentrum som har professionella behandlare och rådgivare anställda. Vi menar att det här är en oerhört viktig del, en part för att kunna hantera frågan och problemen.
Det finns en annan part som är viktig som alla känner väl till men som tyvärr, lite beroende på politiska förhållanden, verkar få mer eller mindre stöd, och det är kvinnojourerna. Kvinnojourer spelar en central roll i arbetet med mäns våld mot kvinnor. På frivillig basis utför de ett fantastiskt arbete för att stödja kvinnor i deras utsatthet.
Socialstyrelsens utredningar visar att trots att kommunernas socialtjänster har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn lämnas det ofta över på kvinnojourer. Man låter dem som bäst kan frågan sköta det. Detta har problematiserat situationen för ett flertal kvinnojourer, och de statliga utvecklingsmedel som finns är svåra att nå då kommunerna har en njugg inställning. I det följande kan man konstatera vad som har hänt med de kvinnojourer som inte har fått det stöd som behövs för att bedriva en verksamhet som egentligen kommunen har ett ansvar för.
Enligt Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor samhället kanske 3-4 miljarder kronor per år. I detta har man inte räknat in våldets långsiktiga effekter för den enskilda kvinnan och hennes barn. Enligt Socialstyrelsen skulle dessa kostnader vara mycket omfattande och uppgå till det tiodubbla per år om man räknade med alla delar.
Inom vissa kvinnojourer som vi har varit i kontakt med finns det en förtvivlan över bristen på intresse bland lokala politiker att prioritera frågan om mäns våld mot kvinnor och barn. Därför måste vi från rikshåll, både partierna men också regeringen, visa att detta är viktigt. Hittills verkar våra lokala politiker inte ha tagit detta på allvar på det sätt som bör göras.
Kvinnojourerna vill att deras kunskap om våldet mot kvinnor och barn ska ses som en tillgång för kommunerna. Som jag sade i början verkar en del kommuner ha förstått detta, men så är inte fallet överallt.
Däremot uttrycker flera av de kvinnojourer som vi har varit i kontakt med en projekttrötthet. Mycket av deras tid går till att säkra framtida medel, ekonomiska resurser, till den befintliga verksamheten. Så får det inte vara om vi menar allvar med vårt arbete med mäns våld mot kvinnor och barn.
Det är uppenbart att det på rikspolitisk nivå är fördelaktigt för politiker att diskutera mäns våld mot kvinnor. Därför använder en del väldigt stora ord, särskilt när man är i opposition. På detta plan kan man till och med säga att det är en politiskt korrekt fråga. Däremot händer det någonting ju närmare våldet man kommer. De pengar som anslås från regeringen och som tilldelas av Socialstyrelsen och länsstyrelserna når ibland inte fram till kvinnojourernas verksamhet.
Det finns flera orsaker. Det största problemet, som jag tog upp tidigare, handlar i grunden om att kommunerna inte riktigt har de rätta prioriteringarna inom det här området. Miljöpartiet har tidigare lyft fram frågan om att ytterligare institutionalisera arbetet med mäns våld mot kvinnor.
Vad regeringen skulle kunna göra är att se till att bidragen till de lokala kvinnojourernas ska ges i förhållande till invånarantal i den kommun där kvinnojouren finns. För det fall kvinnojourens verksamhet täcker ett område som sträcker sig utanför kommunen ska även det kunna räknas in i pengastödet. Formerna för att söka dessa statliga bidrag bör automatiseras så långt möjligt för att kvinnojourerna ska kunna lägga energi på det långsiktiga arbetet och inte bara på att söka pengar.
När vi samlar de här delarna för de olika parterna måste jag lyfta fram att det inte bara handlar om myndigheterna. Förvisso är det myndigheterna och vi som kan berätta hur vi vill att de ska jobba, men de ideella organisationerna är en mycket viktig del. När jag yrkade bifall just till myndighetssamverkan var det för att understryka att det inte bara handlar om myndigheterna utom om ett bredare perspektiv. Det är så jag tror att vi kan komma till rätta med problemet, som förvisso kanske inte behöver ha ökat bara för att anmälningarna har ökat. Det ser vi också statistik på. Men problemet är minst lika aktuellt i dag som det var för 10, 15, 20 år sedan, då vi kanske inte ens pratade om könsmaktsfrågor.