Herr talman! Riksdagens mål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Arbetet med att öka kunskapen, förbättra insatserna, öka tryggheten och minska våldet mot kvinnor har pågått i en lång rad år och har fortsatt också den här mandatperioden.
För brottsoffren sker förbättringar i takt med att kunskapen på detta särskilda kompetensområde ökar. En rad uppdrag ligger ute på myndigheterna, där många arbetar för att de som drabbats ska få ett gott bemötande och sina rättigheter tillgodosedda. Detta är sannolikt ett arbete som aldrig kommer att betraktas som färdigt; det finns hela tiden sådant som kan göras bättre, särskilt i takt med att kunskapen ökar och omfattar fler och fler.
Arbetet har hittills i mångt och mycket fokuserat på att värna brottsoffren, av naturliga och alldeles nödvändiga skäl. Jag vill dock peka på att nästa steg måste vara att ta sig an frågan om att förhindra att män slår. Annars riskerar vi att stora resurser satsas efter det att brott har begåtts, utan några långsiktiga effekter och med risk att riksdagens mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra faktiskt inte kommer att nås.
Vi anser att professionella samtalsmottagningar för män behöver finnas runt om i hela landet. Erfarenheter visar att sådana mottagningar förebygger ytterligare våld och ökar tryggheten för kvinnor och barn. För män som den vägen ges möjlighet att bearbeta sin våldsamhet och finna nya sätt att utan våld hantera livet är det förstås också av mycket stort värde. Vi föreslår att regeringen engagerar sig och tar initiativ i denna fråga.
Vi anser också att barnahus ska finnas i alla län och att målgruppen ska vara barn som har utsatts för brott eller misstänks vara utsatta för brott och barn som bevittnat våld mellan närstående. Där barnahus inte finns ska de nya nationella riktlinjerna för samverkan mellan berörda myndigheter användas. Regering och riksdag borde stimulera fram fler barnahus och mottagningar för män och inte bara i största allmänhet uttala sig positivt. Det krävs ledarskap för att nå den utveckling man säger sig vilja se. Vi ser inte det ledarskapet i dag.
Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen tillsatte sommaren 2006 den så kallade Stalkningsutredningen. År 2008 lämnades utredningsförslagen över till regeringen. I utredningen behandlas förslag om förbättrade möjligheter för att skydda personer som har utsatts för hot och förföljelse. Våld i nära relationer har ofta inslag av just hot och förföljelse. Det finns förbättringar att göra, särskilt vad gäller att förhindra överträdelser av besöksförbudet.
Det hade verkligen varit bra om regeringen hade jobbat på och kommit med förslag till riksdagen. Ännu har vi inte sett något resultat. Det senaste beskedet är att det planeras för en lagrådsremiss under våren, det vill säga: Det lär sannolikt inte komma någon proposition under hela denna mandatperiod. Fyra år har gått, utredningen finns och ligger klar, och regeringen har slumrat hela denna tid. Det är beklagligt.
Herr talman! Under föregående mandatperiod stärktes skyddet för barn som bevittnat våld. Socialtjänstens stöd för barnen förtydligades, och barn som bevittnat våld i nära relationer fick rätt till skadestånd. Vi menar att det finns skäl att gå vidare och ytterligare stärka barns ställning. Barn är särskilt utsatta när de lever i en familj där det förekommer våld. Detta finns det god kunskap om i dag, inte minst bland dem som arbetar med barn professionellt och också i hela frivilligrörelsen.
Det kom ett brev till utskottets ledamöter strax före jul. Avsändare var Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, Brottsofferjourernas Riksförbund och Hopp, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp. Brevet innehöll information om en Synovateundersökning som de hade låtit göra under våren 2009. I undersökningen hade man ställt tre frågor, och den som är mest aktuell för oss i denna debatt är frågan där svaret visar att 73 procent av svenska folket, alltså närmare tre av fyra, anser att barn som bevittnat våld mot närstående ska betraktas som brottsoffer. Så vad väntar ni på?
Det var dessutom så att borgerliga väljare i ännu högre utsträckning ansåg att det borde vara så att barn som har bevittnat våld ska komma att betraktas som brottsoffer. Det är alltså bara 17 procent som anser att den nuvarande ordningen där barn endast betraktas som vittnen är bra, medan 73 procent anser att detta borde förändras.
I brevet stod också att nästan 40 procent av ansökningarna om skadestånd till just barn som bevittnat våld hade avslagits av Brottsoffermyndigheten på grund av att det brister i förundersökningar och i efterföljande dom. Det saknades helt enkelt uppgifter om barnen, en bild som bekräftas av Rädda Barnen i ett flertal undersökningar och som vi i utskottet också känner igen ifrån Brottsoffermyndighetens egen redovisning.
De tre organisationerna hade även bifogat den film jag nu håller upp. Den heter
Jag sa att jag hade en mardröm
och är en animerad film om det våld som fem små barn tvingats bevittna och hur de kunde bearbeta sina upplevelser just genom att få berätta. Den visar oss att också mycket små barn påverkas - den yngsta i filmen är en liten flicka på tre och ett halvt år som mycket klart och tydligt berättar vad hon har varit med om och om sina strategier för att undkomma våldet.
Brevet från dessa tre organisationer - Boj, SKR och Hopp - var naturligtvis avsett för att påverka partierna att ta ställning och stödja kravet på att utreda hur barns rättsliga ställning kan förbättras. Från oppositionen anser vi som sagt att det är hög tid att gå från ord till handling, och vi har därför för tredje året i rad begärt att frågan om barns rättsliga ställning ska utredas. Vi har inte sagt hur det ska vara, men vi har sagt att det bör utredas. För tredje gången i rad motsätter sig alliansen en sådan utredning, trots att partierna drev frågan aktivt under hela förra mandatperioden. Det är beklagligt, och det vittnar om att man ska ta borgerliga partiers krav i opposition med en mycket stor nypa salt. I majoritetsställning kommer de nämligen inte att förverkligas, i varje fall inte på denna punkt.
Vad jag förstår är dock alliansen inte alldeles enig. Jag läste en intervju med Kristdemokraternas partiledare i en tidning som heter Brottsoffer där han fick frågan om detta med barn som bevittnat våld. Vad sade han då? Jo, han berättade att hans parti arbetar för en förändring men att han tyvärr inte har fått de andra partierna med sig. Så kan det naturligtvis vara i en allians. Det förstår jag.
Då är det alltså Centern, Folkpartiet och Moderaterna som bromsar, om man ska tro Hägglund. Men, herr talman, det hindrar ju inte att Kristdemokraterna i dag stöder vår reservation nr 12, som jag nu yrkar bifall till. Övriga reservationer från Socialdemokraterna står jag bakom, men jag avstår för tids vinnande att yrka bifall till fler.
I detta anförande instämde Kerstin Haglö och Margareta Persson (båda s).