Herr talman! Det betänkande som nu behandlas rör frågor om kulturarv.
En första tanke skulle kunna vara att det rör historien - det som har hänt, föremål och minnen från generationer före oss, som vi har ärvt, förvaltar och vårdar. Och det är delvis rätt, men bara delvis.
Kulturarv handlar även om i dag och om framtiden. Kulturarvet är nämligen inget bestämt eller statiskt. Kulturarvet förändras beroende på hur vi uppfattar det, hur vi tolkar det. I sin tur spelar det stor roll för hur vi för vidare arvet, hur arvet förändras och omformuleras. Kulturarvet går därför egentligen inte att frysa eller för evigt bestämma, utan det är rörligt och levande. Det är helt upp till varje tid att själv ge det dess betydelse. Detta är viktigt.
När jag läste historia i skolan reagerade vi på att det avtecknades många kungar och adelsmän. Men i min klass var ingen vare sig kung eller adel. Det som uppenbarligen ansågs viktigt för vårt lands historia, och förstås också var det, var samtidigt väldigt avlägset från oss. Vårt kulturella arv var mer komplext än så.
När borgarklassen började dominera ekonomin, politiken och kulturen skrevs sedermera deras historia ned. Det kunde vara företagsägare, brukspatroner eller stora vetenskapsmän. De har också präglat vårt kulturarv.
När sedan arbetarrörelsens tolkning av verkligheten tog plats kompletterades bilden. Fler perspektiv tillsköts, fler erfarenheter togs till vara och nytt ljus kastades på gamla sanningar. Samma sak gäller kvinnorörelserna. De fick vår uppfattning om kulturarvet att förändras och förbättras, och därmed likaså vår inställning till framtiden.
Det finns många exempel, och vi blir allt bättre på att förstå vårt arv utifrån fler perspektiv. Inte sällan handlar det om människor som levt under förtryck och vars röster inte har fått komma till tals. Det kan handla om olika kulturarv eller olika perspektiv på kulturarvet, mångkultur och komplexa samband.
När det kommer till historieskrivningen har konsten och kulturen ofta gått före. Det kan vara ett verk som väcker debatt, ett perspektiv som provocerar eller kanske bara enstaka ord som rymmer en hel världsbild som vill berättas. När vi lär oss mer och förstår vår egen historia och vilka vi är bättre kan vi ta oss an framtiden med större klokskap.
Herr talman! Kulturarv är en fråga om bildning. Vi ska alla ha tillgång till kulturarvet. I grunden är det en demokratisk fråga - att kunna förstå och förändra.
Kulturarv handlar också om att kunna se den rikedom av kulturarv som finns. Vi har alltifrån hemslöjd till veteranbilar. Vi har kulturmiljöer, i stad och på land. Det finns också ett immateriellt kulturarv med bland annat musik, dans och berättande. Den bredd, variation och mångfald av kultur som finns är väldigt värdefull.
Våra museer är platser som vittnar om denna bredd, variation och mångfald. Vi kan ta arbetslivsmuseerna som ett exempel. De berättar om livet långt ifrån de tjusiga salongerna. Eller vi kan ta Skogsmuseet i Lycksele, som berättar om skogen som livsrum, eller varför inte länsmuseerna.
Många museer får i dag sin ekonomiska finansiering lokalt eller regionalt med ett stöd från staten via kultursamverkansmodellen. Sedan har vi en rad statliga museer. Och här har regeringen nu åter förverkligat något som fanns tidigare och som var mycket framgångsrikt, nämligen fri entré. Från och med den 1 februari är det fri entré på statliga museer.
Det är en satsning som handlar om just tillgängliggörande. De samlingar som är i statens ägo och som är allas vårt kulturarv ska också vara fria att ta del av.
Fri entré fanns en gång tidigare, infört av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Effekterna då var imponerande. Publiktillströmningen ökade med 159 procent på ett år. 58 procent var förstagångsbesökare. Andelen med låg utbildningsbakgrund ökade. Fler barn, unga och pensionärer besökte museerna. Andelen som kom från utanför Stockholmsregionen ökade. Fyra av fem besökare var positiva.
Men när den borgerliga regeringen 2007 tog bort den fria entrén hände motsatsen. Antalet besökare dök.
Nu satsar den här regeringen återigen på fri entré på statliga museer. Det gör att en hel familj kan gå på museum och ta del av sitt kulturarv - oavsett storlek på plånboken. Det skickar en signal om att det är viktigt, om att det är våra gemensamma tillgångar och om att den kulturella bildningen är något som angår oss alla.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)