Herr talman! Tack, Niclas Malmberg, för ett intressant anförande!
Miljöpartiet verkar ibland vara rädd för kulturarvet. Men kärlek och respekt för arv och minne skänker ro och respekt för kollektivt sinne. Generationers lämnade spår mot framtidens sjungande vår kräver förvaltarskap, förståelse och förtroende - inte förnekelse.
Det är bara genom att vara trygga i oss själva som vårt kollektiva minne och vår identitet kan välkomna nya in i gemenskapen. Är vi däremot otrygga, ängsliga och rent av kulturellt självförnekande försvårar vi integration, delaktighet och sammanhållning.
De miljöpartistiska ledamöterna Annika Lillemets och Valter Mutt har i en riksdagsmotion skrivit om "sådant som kulturarv. Det vi fått i arv ska vi vårda och lämna efter oss i minst lika gott skick som vi fick det."
Hur gör man då det? Läsaren spricker av nyfikenhet.
Vilka är de framåtblickande satsningarna från Miljöpartiet? Vad vill de göra för att möta bristen på kulturarvskompetens utanför tullarna? Vad vill de göra åt en eftersatt kulturmiljövård och annat som branschen i kontakt med oss politiker vittnar om? Behov finns. Listan kan göras lång. Men Miljöpartiet verkar ducka. Vad är Niclas Malmbergs svar på alla frågor?