Herr talman! Det är lite extra inspirerande att debattera kulturarvsfrågor här i kväll, efter att jag under dagarna två har besökt eller kanske snarare inspekterat några olika museer för ett uppdrag att utse årets museum. Museerna är ju, som flera talare har varit inne på, något av grundstommen i det viktiga arbetet att bevara och vårda vårt kulturarv, stärka vår kulturella identitet men faktiskt också ifrågasätta och ompröva gamla sanningar.
Det senare perspektivet var väldigt tydligt för mig när jag tidigare i dag besökte Armémuseum. Besökaren på Armémuseum möter inte bara en samling vapen ur historien och redogörelser för krig som Sverige har deltagit i. Besökaren möter också John och Yoko och ett ge freden en chans-perspektiv.
Får man göra så, omvandla ett gammalt armémuseum, som ursprungligen hade samlingar baserade på materiel från Försvarsmakten, till mer av ett fredsmuseum? Ja, självfallet får man göra det. Därför vill jag lyfta fram två missförstånd som jag tycker finns i kulturarvsdebatten.
Kulturarvspolitiken är uppenbart ett område där vi har oerhört stora ideologiska motsättningar. Ett av de missförstånden är att det på något sätt skulle finnas ett motsatsförhållande mellan att vilja bevara och vårda kulturarvet å ena sidan och å andra sidan att ha en fri kultur som i dag kan växa ohämmat åt alla möjliga håll, med konstnärer som kan verka helt oberoende utifrån tidigare konstnärer och tidigare traditioner.
Jag kan exemplifiera med hur Haydn och Mozart inte på något sätt kände sig bundna av Johann Sebastian Bachs musik. Hade de känt krav på sig att fortsätta i den traditionen hade det bara blivit pastischer och kopior. Som konstnär måste man naturligtvis ha fritt fram för att kasta omkull tidigare värderingar, pröva nya vägar, influeras utifrån och skapa helt ny kultur. På så sätt kan dagens avantgarde bli morgondagens kulturarv.
Här skiljer sig uppenbarligen synen mellan olika partier. Jag vänder mig naturligtvis framför allt mot Sverigedemokraterna, som gång på gång lyfter fram hur rädd man är för samtidskulturen. Men tyvärr måste jag också vända mig mot Kristdemokraterna. Jag har under våren debatterat med Kristdemokraternas kommunalråd i Uppsala, som har fört fram ståndpunkten att dagens kultur på något sätt skulle ha ett ansvar att slå vakt om traditionella västerländska värderingar. Den synen delar jag och Miljöpartiet verkligen inte.
Jag vill fråga Kristdemokraterna här i riksdagen: Delar ni en sådan syn - att dagens kulturarbetare och konstnärer på något sätt har ett ansvar för att i första hand slå vakt om traditionella västerländska värderingar?
Den som är trygg i sin kulturella identitet har inget problem om man byter ut ett ord i nationalsången - det är helt okej. Det är faktiskt så att om man byter ut ett ord och det skapar ett mervärde och det blir ännu mer vackert och ännu mer inkluderande, då är det något positivt, något att applådera. Ändå var så många kritiska till Melodifestivalen för några veckor sedan, när man gjorde precis det, bytte ut ett ord i nationalsången. Uppenbarligen måste vi arbeta mer aktivt med kulturarvsfrågor för att skapa ett större självförtroende.
Kanske var det då inte så dumt att återinföra fri entré på våra statliga museer - för att ge möjligheter till nya grupper att ta del av det fantastiska kulturarvsutbud som finns på många av våra museer. Vi har sett hur man på kort tid har ökat besöksantalet mycket. Det talas om 30 procents ökning på de museer som nu har fri entré, och det är nya grupper som kommer dit. Men även andra museer får ökade besöksantal. Vasamuseet, som inte har fri entré, får ökade besöksantal. Tekniska museet, som inte har fri entré, får också ökade besöksantal. Det kanske stimulerar intresset för museer, och det frigör också ett ekonomiskt utrymme för den som vill besöka museer att besöka inte bara ett museum utan flera.
Det var det ena missförståndet. Det andra missförståndet handlar om att många ser kulturarvet som något statiskt. Visst, det som är gjort är gjort och kan inte omprövas. Men vi har ju aldrig den fulla bilden. Därför måste vi ständigt tordas ifrågasätta och ompröva.
Här är jag lite förvånad över att det är framför allt mot Liberalerna som debatten måste föras. Bengt Eliasson pratar om att museerna har identitetskris i dag. Jag ser ingen identitetskris, utan jag ser en nyfikenhet att ta till sig nya rön och ny forskning.
Återigen kan jag exemplifiera med Johann Sebastian Bach. Under 200 år var det en absolut sanning att Johann Sebastian Bach hade skrivit ett fantastiskt berg av musik. Men på 1970-talet började musikforskare ifrågasätta om han verkligen hade komponerat all den musik som var tillskriven honom. När man studerade noterna fann man att det nog inte är så utan att det nog är andra kompositörer som har skrivit en del av verken.
Det gäller till exempel Toccata och fuga i d-moll, som många i min generation mer känner som signaturmelodin till barnprogrammet Det var en gång . Det visar sig vara skrivet av en annan kompositör. Senare tiders rön visar att Johann Sebastian Bachs andra hustru, Anna Magdalena, kan ha skrivit en del av de verk som tidigare har varit tillskrivna Johann Sebastian. För att återigen prata om musik som används i barnprogram: Den signaturmelodi som användes i Beppes godnattstund är ett sådant verk som kanske är skrivet av Anna Magdalena Bach snarare än Johann Sebastian.
Det här är inte bara kuriosa, något som är intressant för oss musikvetare. Varför finns det så få kvinnliga tonsättare i dag? Varför är det så låg andel kvinnliga kompositörer? Jo, förmodligen därför att det är så få kvinnor som har lyfts fram som förebilder genom historien - inte därför att det har saknats kvinnliga kompositörer utan därför att de har osynliggjorts genom historien.
Vi ska vara på det klara med att i varje val som görs, vad man lyfter fram i vårt kulturarv, är det annat som väljs bort och osynliggörs. Det är en oerhört stor makt som finns hos våra museer - vad man väljer att lyfta fram. Jag är också väldigt glad och imponerad över det fantastiska arbete som många museer nu gör för att faktiskt synliggöra det som tidigare var osynliggjort. Det är också mycket imponerande hur många museer nu arbetar aktivt med att visa på hur influenser från hela världen under alla tider har stärkt vår inhemska kultur.
Det är ett arbete som vi politiskt ska fortsätta att bejaka, stärka kulturarvsfrågorna så att kulturarvet blir mer inkluderande för fler, oavsett bakgrund.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)