Herr talman! Det är onekligen ett fantastiskt inlägg
som utrikesministern gör här. För det första säger
hon att det är ett positivt svar som har avlämnats --
som innebär att vi har gjort två misslyckade försök
att komma in i säkerhetsrådet.
För det andra säger utrikesministern att hon har
redovisat strategin. Det enda regeringen har
redovisat är att man eftersträvar att Sverige om
möjligt skall bli ett av de två länder som är kvar i
slutomgången. Men strategin för att Sverige skall
vara ett av de två länderna har aldrig redovisats.
Till min stora förvåning har regeringen icke sökt
något samråd eller någon samverkan med
socialdemokratin. Vi har ändå ganska goda
kontakter runt om i världen. Men i avsaknad av
initiativ från regeringens sida eller önskan om vår
medverkan har vi naturligtvis inte kunnat göra de
insatser som hade varit möjliga.
Jag har ställt frågan om Carl Bildts personliga
insatser, och det var därför som det hade varit
självklart att han skulle ha deltagit i debatten. Men
det står inte ett ord i interpellationssvaret om vad
Sveriges statsminister har gjort som har medverkat
till detta mycket allvarliga misslyckande.
Herr talman! Varför skall Sverige inte konkurrera
med Italien? Det är ett land med nyfascister i
regeringen. Det är ett land vars utrikespolitik är
okänd.
Jag läste för någon dag sedan följande på ledarsidan
i den största borgerliga tidningen:
''Italien har just genomgått en unik
regeringsbildning. Nyfascistiska MSI har fått fem
platser i den regering populisten och
mediamagnaten Silvio Berlusconi bildat.
För första gången under efterkrigstiden får en
västerländsk demokrati ett fascistiskt parti i
regeringen. -- -- --
Att bekämpa högerextremism och fascism är en av
EU:s huvuduppgifter. EU ställs inför svåra
problem när nyfascister börjar dyka upp på
ministermöten i Bryssel.''
Om detta är en borgerlig uppfattning, dvs. att det
är viktigt att förhindra att Italien spelar en felaktig
roll inom EU, är det då inte viktigt att Sverige
ställer upp som kandidat för att få platsen i
säkerhetsrådet? Varför i all sin dar skall vi dra oss
ur med svansen mellan benen, ge upp och i stället
överlåta åt Italien att ta denna sits, utan att vi från
svensk sida gör ett helhjärtat försök att se till att
Sverige verkligen blir en medlem i säkerhetsrådet,
och spelar en roll som Sverige traditionellt har haft
och som har inneburit att vi fått både respekt för
vårt land och ett inflytande som vi har anledning att
vara mycket stolta över?
Jag måste säga att jag är djupt besviken över
handläggningen av denna viktiga fråga, över det
svar som regeringen har avlämnat och över att
landets statsminister inte vågar ta debatten och
redovisa sin ståndpunkt.