Herr talman! Ingvar Carlsson har i en interpellation
frågat statsministern om den svenska regeringens
strategi för att Sverige skall väljas till medlem av
Förenta nationernas säkerhetsråd för perioden
1995--9196 och vilken roll han själv tänker spela i
den strategin. Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.
Ett aktivt engagemang i FN utgör ett centralt inslag
i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Svenskar
deltar i FN:s fredsbevarande verksamhet över hela
världen. I f.d. Jugoslavien bidrar ca 1 500 svenska
män och kvinnor till FN-insatser som är synnerligen
viktiga för vår egen och hela Europas säkerhet.
Organisationen har i dag totalt 184 medlemsstater.
När antalet valbara platser i rådet för trettio år
sedan senast utvidgades fanns 114 FN-stater.
Följaktligen har konkurrensen vid inval till
säkerhetsrådet starkt skärpts. För att de icke-
permanenta medlemmarna på ett representativt
sätt skall återspegla organisationens hela
medlemskrets krävs en geografisk och politisk
spridning. Invalen till rådet styrs därför ofta av
regionala, ekonomiska, kulturella och språkliga
lojaliteter.
Utöver de obligatoriska bidragen är Sverige en av
de största och mest engagerade bidragsgivarna till
hela FN-systemet, liksom en pådrivare för ett
bättre utnyttjande än hittills av FN:s resurser.
Medlemskap i säkerhetsrådet med viss
regelbundenhet utgör ett berättigat nordiskt och
även svenskt krav.
Regeringens avsikt är att försäkra Sverige en plats
i säkerhetsrådet så snart som möjligt. Sverige har
nordiskt stöd för en kandidatur avseende
perioderna 1995--1996 eller 1997--1998. Den
valgrupp Sverige tillhör, den s.k. VOAS-gruppen,
västeuropeiska och andra stater, tillsätter för varje
period två icke-permanenta platser. Regeringens
strävan är att inom gruppen uppnå s.k. clean slate,
dvs. att två stater åtnjuter valgruppens enhälliga
stöd. Den svenska strategin i detta hänseende har
vid flera tillfällen redovisats i Utrikesnämnden.
Inför valet i höst för perioden 1995--1996 kvarstår
inom VOAS-gruppen tre väl förankrade
kandidater, nämligen Sverige, Italien och Tyskland.
Utgången av en omröstning mellan dessa tre är
synnerligen osäker.
Ingående samtal med företrädare för olika VOAS-
stater, däribland några ledande medlemmar av den
europeiska unionen, har givit anledning till
bedömningen att Sverige har goda utsikter att vinna
ett starkt stöd, bl.a. från EU-länderna, för en
kandidatur vid valet 1996. Ett sådant stöd ökar
möjligheterna att inom VOAS-gruppen
åstadkomma ''clean slate''.
Mot denna bakgrund anser regeringen att Sverige
bör inrikta sig på att med kraft och med brett
internationellt stöd driva sin kandidatur för valet
1996.