Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min interpellation. Denna
interpellation ställdes till statsministern den 30
mars och gällde strategin för att vinna stöd för
Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd och
statsministerns personliga roll i den strategin.
Jag är, på diplomatspråk, ytterligt förvånad över att
statsminister Bildt undviker att svara på denna
interpellation. Jag har verkligen inte besvärat
honom i onödan. Detta är min första interpellation
under hela mandatperioden. Frågan gällde ju bl.a.
hans personliga roll i strategin för att vinna platsen
i säkerhetsrådet till Sverige.
Det finns två möjliga förklaringar till
statsministerns beslut att inte ställa upp. Antingen
håller sig Carl Bildt åter undan när han riskerar
svåra frågor och känslig debatt eller så är
förklaringen långt allvarligare: att regeringen Bildt
inte är särskilt intresserad av att Sverige fullföljer
sin aktiva roll inom FN-systemet.
Engagemanget i Förenta nationerna har varit en
grundpelare för Sveriges utrikes- och
säkerhetspolitik. Förenta nationerna, oavsett vilka
brister som finns, står tveklöst i centrum för arbetet
med att skapa en ordning i världen som präglas av
folkrätt och gemensamt ansvar. Vi måste föra det
arbetet framåt nu efter det kalla krigets slut.
Sverige har engagerat sig hårt för FN från början.
Östen Undén, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal,
Karin Söder och Olof Palme symboliserar
årtionden av aktivitet och nyskapande. De insåg
FN-engagemangets betydelse också som en del av
vår egen säkerhetspolitik. FN-politiken är central
för Sveriges intressen.
Sverige har deltagit i så gott som alla FN:s
fredsmissioner. Vi har medlat, arbetat för
nedrustning och för de fattigas och förtrycktas rätt.
Vi har bidragit till att föra in nya perspektiv som
miljön och barnens rätt. Vi har varit en ständig
förkämpe för folkrätten. När regeringen Bildt
tillträdde omnämndes i den första
regeringsdeklarationen Förenta nationerna inte
med ett ord. I stället trumpetade man ut tvetydiga
budskap om europeisk identitet. Den mest
välvilliga tolkningen var att regeringen inte förstod
vilken skada den gjorde.
Snart nog kom också betyget från omvärlden. Ett
år efter regeringens tillträde förlorade vi
omröstningen om en plats i säkerhetsrådet för åren
1993--1994. Statsministerns kommentar var då att
det kanske hade varit en för stor börda för Sverige.
Omedelbart därpå, våren 1993, fick vi de nordiska
ländernas stöd för en ny kandidatur. Vi
socialdemokrater har sedan dess i
Utrikesnämnden, offentligt här i riksdagen och i
medier upprepade gånger efterlyst regeringens
strategi, utan att någonsin få svar.
I december 1993 kröp det fram att Sverige ändå var
en kandidat. Det annonserades inte utan anmäldes
försiktigt i en begränsad krets västeuropeiska
länder. Det var ett så halvhjärtat och senkommet
försök att man i FN sade att det fanns två och en
halv kandidat till de två västeuropeiska stolarna,
nämligen Tyskland, Italien och halvan som var
Sverige.
I den utrikespolitiska debatten den 23 februari fick
Pierre Schori närmast dra fram ett motvilligt
erkännande av utrikesministern att vi var
kandidater. Men några insatser för att faktiskt få
stöd redovisades aldrig. Jag fann mig då föranledd
att be statsministern om en redovisning här i
riksdagen. Han har emellertid vägrat att själv
besvara frågan. Svar från utrikesministern
utlovades till den 2 maj, nästan fem veckor efter att
jag lämnat interpellationen. Några dagar
dessförinnan fick jag besked om att svaret hade
blivit uppskjutet, och jag har fått vänta i ytterligare
två veckor.
Jag skrev då ett öppet brev till statsministern. Det
besvarades i en ton och med ett innehåll som jag
djupt beklagar, eftersom det rör sig om ett försök
till samtal om säkerhetspolitiken mellan
statsministern och oppositionsledaren. Där
framkom dock ett budskap: Sveriges kandidatur
var nu eventuell. Och det är inte längre en eventuell
kandidatur -- det är såvitt jag förstår ingen
kandidatur. Jag vill då fråga utrikesministern om
regeringen tänker samråda med partierna i
Utrikesnämnden innan regeringen fattar ett beslut.