Herr talman! Det är riktigt. Vi var inte med. Men
vi var väldigt ivriga att komma med. Vi var väldigt
måna om att anpassa oss. Jag var i Moskva på ESK-
konferensen om mänskliga rättigheter precis när den
socialdemokratiska regeringen hade förlorat och vi
ännu inte hade någon annan regering. Det var ett
tillstånd av förlamning, kan man säga.
Just precis då bestämde sig ESK för att utesluta
Jugoslavien. Jag var förtvivlad över det. Jag hade en
känsla av att ett kraftfullt ingripande av Sverige där
kanske hade kunnat leda till att man hade hittat en
annan utväg. Självfallet kan det vara att överdriva vår
betydelse, men med tanke på det väldigt nära samar-
bete vi hade haft med Jugoslavien kanske Sverige
hade kunna agera. Det där är historia. Ingen av oss vet
hur det kunde ha gått.
Men jag måste reagera när utrikesministern kallar
den politik som vi hade under Olof Palmes tid för
plakatpolitik. Sverige var ju aktivt i världen. Vi har
samarbetat i 3 500 organisationer långt innan vi kom
med i något intimt samarbete med EU.
Vi har verkligen inte bara gått med plakat. Vi har
varit oerhört aktiva, och vi har arbetat för de små
nationernas självständighet, rätten för de små natio-
nerna att finnas som en kraft, en tredje kraft mellan de
stora blocken. Det är skönt att vi inte längre har kalla
kriget och stora block. Men nu håller ju EU på att
bygga upp ett nytt storblock. Vi får hoppas att det inte
blir en direkt krigisk konfrontation. Men man tänker
inom EU i block på ett sätt som är väldigt obehagligt.
Självfallet förstår jag att det är intressant att sitta med
vid borden och försöka övertyga. Men man har som
ett självständigt land rimligen också stora möjligheter
att påverka och också övertyga när man kan driva sin
egen politik.
Det är emellertid inte någon EU-debatt som vi nu
skall ha, även om jag instämmer med utrikesministern
om att en del av min hetta kommer av att jag tycker
att det är tragiskt att Sverige är med i EU.
Jag skulle åter vilja ta upp de enskilda organisa-
tionerna. De är uppenbarligen till stor nytta för Sveri-
ge i utrikespolitiken - samarbetet med OSSE. Men
dessa organisationer är svältfödda. Ett exempel är
IKFF, den svenska sektionen av Internationella kvin-
noförbundet för fred och frihet. Denna organisation
har fått sitt anslag neddraget. Från att under en lång
period ha haft 180 000 kr från staten, vilket är små-
pengar i statsbudgeten, har man nu 150 000 kr. Or-
ganisationen kan inte längre ha en heltidsanställd
person på kontoret. Det är sådana här små nålstick
som gör att dessa organisationer som har så mycket
erfarenhet och som har så oerhört mycket praktisk
verksamhet i det forna Jugoslavien, i Palestina och i
Israel osv. De får kämpa för att få ekonomin att gå
ihop.
Därför vill jag upprepa min fråga. Anser inte utri-
kesministern att tiden är inne för att nu kraftfullt höja
detta stöd igen? Det var ju den regering som mitt parti
medverkade i, med en moderat utrikesminister och
med rådgivare som i högsta grad ogillade de enskilda
organisationernas arbete, som drog ned stödet. Men
nu är det väl dags att återställa det?
Jag har en sista fråga. Det är tydligt att OSSE
måste bli mer känt i Sverige. Det behövs en informa-
tionskampanj. En sådan har de frivilliga organisatio-
nernas nätverk inga ekonomiska möjligheter att klara
utan ett betydligt starkare statligt stöd. Vill utrikes-
ministern arbeta för att en informationskampanj om
OSSE finansieras med statliga medel?