Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min interpellation. Jag citerar från utri-
kesministerns svar: "Samarbetet inom EU hindrar
givetvis inte Sverige från att aktivt delta i OSSE:s
arbete." Men vad händer om vi misslyckas med att få
genomslag för svenska synpunkter på EU:s OSSE-
politik - trots att vi som utrikesministern säger med
kraft och konsekvens verkar för detta? Tänker vi, och
kan vi, i så fall hävda en mot EU avvikande uppfatt-
ning i OSSE-arbetet?
Jag är väl medveten om att nu senast Amsterdam-
fördraget syftar till att hindra enskilda medlemsstaters
självständiga agerande för att EU skall tala med en
röst i internationella sammanhang. EU krymper alltså
Sveriges möjligheter att agera på egen hand. Vi måste
först övertyga de gamla kolonialmakterna i EU, som
ofta reserverat sig mot världens majoritet i FN. Förr
kämpade Sverige för små länders självständighet. Den
kampen bör vi enligt min uppfattning ta upp igen.
När EU, dvs. Tyskland, ivrade för att Kroatien
skulle erkännas som oberoende stat, instämde Sverige
i detta trots att det gick på tvärs mot vår mångåriga
doktrin - som vi samtidigt fortfarande tillämpade i
fråga om de baltiska staterna. Enligt en teori kom
Jugoslaviens sönderfall att påskyndas genom detta,
och inbördeskriget var ett faktum.
Sverige hade genom att tillhöra den neutrala, alli-
ansfria gruppen i OSSE:s föregångare ESK, haft ett
mångårigt och förtroendefullt samarbete med Jugo-
slavien. Vi sålde vapen dit, och svenska officerare
lärde sig partisankrigföring av serberna. Jugoslavien
lär ha beundrat Norden i hög grad.
Ett Sverige som inte hade sin uppmärksamhet en-
sidigt riktad mot EU hade kunnat finna vägar som
kanske hade kunnat hindra kriget. Det får vi aldrig
veta. Men vi måste undersöka om vi har uppgifter i
framtiden för den traditionella, svenska, oberoende
ställningen. Den har ju visat sig betydligt mer fram-
gångsrik än det man har lyckats med på kontinenten.
En nordisk modell för "fredsprojektet" EU har enligt
min uppfattning större möjlighet att lyckas än de
planer EU nu arbetar efter.
EU tänker ju stärka VEU och vill hävda Europa
som en med USA likvärdig maktfaktor. Detta är oro-
ande. Fred byggs inte med kraftmätningar. Utrikes-
politiken i det s.k. fredsprojektet EU innebär snarare
risker för konflikter än att fred främjas.
En fakta-PM från UD från den 29 april visar att
Frankrike inte gillar transatlantiskt samarbete på
marknadsområdet i överensstämmelse med ett förslag
från kommissionen som Sverige stöder. Liksom våra
nordiska grannar vill Sverige samarbeta också med
USA. Jag citerar från PM:en: "Den transatlantiska
handelns roll för tillväxt och sysselsättning är oerhört
betydelsefull."
Henry Kissingers artikel i DN den 10 maj visar på
risken att EMU kan resultera i farliga motsättningar
mellan EU och USA. Så bygger man inte en fredlig
värld. I OSSE finns såväl Ryssland som USA och
Kanada med. Anser utrikesministern att det är viktigt
att Sverige har rätt att gå in för ett fortsatt förtroende-
fullt transatlantiskt samarbete även om EU skulle
komma fram till en annan mening? Har vi denna rätt?
Jag är glad över utrikesministerns svar på frågan
om samarbetet med de enskilda organisationerna. Jag
får återkomma till mer information om det i mitt and-
ra anförande. Det är ju så att vi använder oss av deras
kompetens och samarbetar med dem, men de är svält-
födda. På det sättet kan man säga att Sverige åker
snålskjuts på de enskilda organisationerna. Vill rege-
ringen se till att vi nu, när Sveriges ekonomi är på
fötter igen, återställer anslaget till de här organisatio-
nerna till vad det var innan de borgerliga regeringarna
började dra ned på det?